Allmänt ensamhet, harmoni, minnen

"Encore une fois"

                

Idag ville jag återuppleva något helt underbart jag var med om för några veckor sedan. I min ålder borde jag veta att det är en dum idé, för det går ju inte, men jag puttade bort tanken och gjorde ett tappert försök.

Jag ville återvända till den underbara känslan när jag var ett med alltet runt omkring mig en solig dag. Då när jag kände de varma klipporna med sina ojämnheter mot min rygg. Jag ville, precis som då, sluta mina ögon och höra det stilla vågskvalpet nå mitt vänstra öra, och i mitt högra samtidigt höra talltopparnas rytmiska susande i vinden. Där fanns inga ljud av människor, bara det som naturen orsakar. Vägen till klipporna hade gått genom en skog. Promenaden tog ungefär en halvtimme och under den tiden hann jag släppa allt som inte behövdes just då, så när jag lutade mig tillbaka mot de vindpinade grå klipporna var jag helt närvarande.

 

Jag har tänkt på den stunden vid många tillfällen sedan dess, och jag kan frammana dofterna, ljuden, värmen och den djupa harmonin. Min tid här uppe i Härnösand börjar lida mot sitt slut och jag ville vara med om den känslan en gång till, så jag skumpande iväg norrut med den lilla grå.

 

Jag började ana oråd när jag på håll såg den lilla pittoreska campingen som vid mitt förra tillfälle bara hade tre gäster varav två var små söta tält. Idag stod campingbilarna på rad och på den fina gräsmattan mittemot hade några slagit upp sina schabrak. Mina mungipor drog sig neråt när jag gick den lilla grusvägen fram. ”Det skulle ju inte vara såhär”, tänkte jag och slog iväg en småsten med foten.

 

Jag rekapitulerade min goda sinnesstämning och började gå stigen som skulle ta mig genom skogen. Fem meter efter mig hör jag steg, och när jag tittar mig om ser jag ett medelålderspar i bikini och badbyxor ätandes på var sin glass. ”Men jag ville ju gå ensam genom skogen” surrade det runt i huvudet på mig. För att slippa ha dem nosande efter mig lät jag dem gå förbi mig och jag fortsatte stigen uppåt. Efter några meter ser jag att de stannat och eftersom jag fortfarande inte vill ha dem efter mig saktar jag in och väntar in dem.

Vad händer då? Jo, de sätter på en ”Storytell” på mobilen så den engelska berättarens röst studsar mellan trädstammarna och kryper in i mina örongångar och bildar blödande sår. Där blir det för mycket för mig. Det är illa nog att ha ett glassätande bikinipar framför mig som oljud, jag accepterar inte en kriminalberättelse också.

 

Jag ger upp. Det är inte lönt att fortsätta. Jag vänder 180 grader och tar mig nerför stigen igen. När jag kommer ner till grusvägen ser jag att det finns en liten pir gjord av sten där fiskmåsarna har sin campingplats, så jag beger mig dit. Känner mig som en totalt osocial varelse som hellre håller till med fåglarna än med människorna, men jag får skylla på Norrland. Allt det mina sinnen upplever här uppe är så otroligt välgörande för min själ och jag njuter så av allt som ligger framför och omkring mig.

Jag stapplar ut på de vänderbitna stenarna. Jag går så långt ut jag bara kan och sätter mig med blicken vänd ut mot kobbar och skär.

 

Sedan var det det där med att återuppleva minnet. Ett minne är en gåva. En unik gåva som kan lägga sig som mjuk bomull inom en för att plockas fram på dagar när nordanvinden slungar sig med all sin kraft mot det sköra inre. Det som har varit har varit perfekt just då. Det som är nu är perfekt just nu. Känslan jag hade den där dagen kommer aldrig att försvinna. Den är för evigt inetsad i mig, precis som min vinglande balansakt längst ute på piren i sällskap av fiskmåsarna.