Allmänt roadtrip, saknad

Från A till B

     

När jag tittar ut genom ena fönstret ser jag ett grått fyravåningshus, tittar jag ut genom det andra ser jag ett gult lika högt tegelhus. Jag är med andra ord tillbaka i Lund efter mitt besök i Härnösand. Även om det är sagolikt att se barnen så kryper de där fasaderna allt närmare och begränsar det som finns bakom.

Jag hade bestämt mig för att köra från Härnösand klockan 06 i går morse, men när jag satte min klocka på ringning till klockan 05 visste jag att det inte skulle bli så. Jag känner mig själv så målet blev att inte dra ut avskedet allt för länge. Klockan åtta tvingade jag mina fötter ner för trappan och sa slutligen hej då till det lilla fina huset som varit min bostad i fem veckor, tittade en sista gång ut över havet och tryckte in Mando Diaos tolkning av Gustav Fröding i stereon och körde ut mot E4:an söderut.

 

Regnet kom och jag hoppades att den skogsbrand som jag sett härja norr om staden dagen innan kunde hitta ro i regndropparna som annars lyst med sin frånvaro i all tid jag befunnit mig norrut. Min resväska belamrad till 80 procent tjocka tröjor eftersom jag nu skulle upp till kalla nordliga breddgrader hade fått ligga väl nerpackade i ensamhet, och istället hade jag fått använda mina få lätta sommarkläder igen och igen.

 

Min tanke var att stanna till några timmar på ett lämpligt ställe och vila, typ vid Norrköping så de 11 timmarnas körning inte skulle få mig på avvägar ner i ett eller annat dike, men det blev inte så. Med en bil vars fläktsystem lever sitt eget liv, och just vid Norrköping där utetemperaturen visade på 31 grader så var det mer behagligt att sitta med nervevade rutor så jag fick en ny bena på ena sidan av huvudet av allt vinddraget, och låta håret fladdra besinningslöst i sitt eget tempo.

 

När man sitter och kör så långt måste man hitta på något roligt och när jag kommit förbi Stockholm var det en bil som vid flera tillfällen körde om mig och sedan saktade in. ”Jaha, tänkte jag ska vi ha lite kul?” Så vi växlades om med att köra om varandra. Jag har ingen aning om vem personen var men det blev lite roligt i en annars tråkig aktivitet. Plötsligt insåg jag att jag hade varit mer uppmärksam på den bilen än min egen bils bensinmätare när den uppmanande började plinga. Jag skakade av mig den lilla oron jag hade för det brukade ligga många bensinmackor längs vägen. Förutom på denna sträckan, såklart.

 

Jag såg scenariot framför mig hur jag står med min tomma bensindunk längs vägkanten i 30 graders värme och ser den ena bilen efter den andra susa förbi. Kanske hade någon förbarmat sig över mig tänkte jag och log för mig själv fram tills jag insåg att jag skulle tillbaka till bilen igen med min dunk. Sedan på väg norrut igen med tummen utsträckt och en full bensindunk i den andra. "Ja, det hade varit en syn det", konstaterade jag. Kanske det hade varit en rolig berättelse för barnbarnen, men jag har andra på lager och tyckte inte jag behövde ännu en. Inte just denna i alla fall.

Jag vågade inte titta på bensinmätaren i det jag återvända till verkligheten utan höjde volymen på stereon så att Hoffmaestros ljuva stämmor skulle överrösta de allt mer uppfodrande plingandet. Jag slapp förverkliga min inre syns fasor när jag äntligen fick syn på en skylt där Preem förkunnade sin närvaro. Den lilla grå sörplade tacksamt i sig den ena litern efter den andra och vi fortsatte vår färd.

 

Jag stannade till på Glumslövs backar utanför Landskrona för att ta ett sista andetag medan jag blickade ut över det totalt platta landskapet framför mig. Alla erfarenheter kan användas på något sätt. Ingen kan ta ifrån mig det jag varit med om och som ligger kvar som mjuk bomull inom mig. Jag ska göra vad jag kan för att bibehålla den målmedvetenhet och det lugn jag hittade hos människor och i den kravlösa naturen i Härnösand. Jag hoppas bara inte jag körde ifrån den på E4:an på min snabba väg söderut, eller att den fladdrade ut genom fönstret i vinddraget.