Allmänt omtanke, respekt, Ångermanland

Från mig till dig

 

Du sneglade mot mig i går kväll när jag satt och knaprade på salladen du lämnat på tallriken, och sa:

”När ska du skriva något nytt på din blogg?”. Så denna lilla text är till dig.

 

Det var inte så lätt att lämna tillbaka taggen idag på jobbet innan jag stängde dörren bakom mig. Inte visade jag något för någon heller, men inom mig var det lite kaotiskt. Ett kaos som jag inte vet om det passar in i det Norrländska ”easygoing-mentaliteten”.

Hela den här saken med att komma hit har du fått lite fragment av, men jag upplever verkligen detta som något jag var tvungen att göra. Jag var bara tvungen att träffa dig och lite andra människor, och jag var tvungen att möta den underbara naturen här uppe som fått mig att hisna många gånger. Det handlade inte om ditten eller datten utan om att Ångermanland har fattats mig i livet, och nu var det dags.

 

Du vet hur vissa människor berör en direkt, och så hade jag det med dig. Dina ingakrusiduller tillsammans med ditt leende fick mig att känna igen mig själv.

”Så, nu gör vi så här” sa du, och så gjorde vi så här. Ditt sätt att leda inger en pondus som du kanske inte är medveten om att du har, men ta tillvara på den. Jag följde villigt med och litade på att det du förmedlade var bra, så jag lutade mig tillbaka i stolen, la armarna i kors och la sedan mitt schema på bordet medan jag lät dig klura runt lite i papperna.

 

I morgon far jag hem mina 100 mil. Inte en dag har jag varit ledsen för att jag varit här, och det är för att människor runt omkring mig varit så tillmötesgående och öppna. Patienter, kollegor, tjejen på macken och kanske även till och med den något loja servitören under middagen.

 

Havet är nära, fiskmåsungarna har vuxit till sig och kaxar upp sig i det att jag släntrar över den stora parkeringsplatsen som är alldeles för stor för sina invånare. De var bara små runda garnnystan när jag kom för fem veckor sedan och nu är de snart flygfärdiga. Känner jag mig flygfärdig? Jag vet inte det, för om jag känt mig så då hade jag antagit en lika kaxig attityd och satt igång med ”Stieflers Retreat” utan att höja på ögonbrynet som i denna stunden inte kan bestämma sig för sitt läge. Jag vet att allt handlar om inställning. Hur ser jag på mig själv och min egen förmåga? Vad ser du i mig som jag själv inte ser? Är vår egen självbild överordnad den andra har om oss, eller är den bara ett ekorrhjul som inte hittat sin egen broms?

 

Jag önskar att jag ibland varit lite mer som du; inte funderade så mycket utan bara lät saker hända. Du sa att du hade velat vara lite som jag med mina tankar, men jag tror inte det Kära du. Det är en pågående monolog där jag utmanar mig själv och inte gärna vill se gränser. Om gränsen är ett eget välbefinnande så är allt lugnt, men om gränsen är något någon annan satt på dig då sätter min icke medfödda norrländska tjurskallighet in. Livet har inga gränser, det är bara du som sätter dina egna gränser. Kanske är gränsen just nu att vara där du är, men då har du själv gjort det valet. Om ditt val handlar om andras attityder eller begränsningar då är det en annan sak.

 

Jag tar med mig en positiv attityd till vardagen, och jag tar med mig en glädje och omtanke som jag längtat efter. En omtanke som är naturlig för mig, och som ger så mycket. Tack för allt tålamod med min dialekt och min okunskap i alla små detaljer som jag inte hann lära mig.

 

 

 

                                                                                                             

 

 

#1 - - Izabelle:

Vad vackert du skriver!

Svar: Tack så hemskt mycket Izabelle :-)
Birgitta Stiefler