Allmänt HSP

Kan det vara för mycket ord?

     

Så är jag tillbaka på min lilla balkong igen. Duvan Enok har under min bortavaro byggt sig ett litet bo i trädet mitt emot, och sitter och kurrar så belåtet med sin fästmö. Maten jag köpte till fåglarna innan jag åkte, och som jag gav Junior stränga order att ge både stora och små fåglar, var giftigt röda så kanske är de fåglarna borta för evigt.

 

”Dra inte till Stieflers,” går djungeltelegrafen ”där blev Sture matförgiftad.” Ja, något är galet för de röda små avlångt stansade bitarna ligger kvar. Dagen efter jag kom hem slängde jag allt och for iväg och köpte nytt någon mil från Lund, men ingen kommer. Inte heller Enok. Jag hoppas de förlåter mig och återvänder. Kanske när inte hettan är så tryckande som just nu.

 

Det är inte så mycket jag orkar när svetten rinner bara jag förflyttar mig även om det inte är så långt, så jag stannar kvar där jag är i vinddraget från det öppna fönstret och balkongdörren. Jag låter tanken vila i något en klok människa sa till mig:

”Det är för mycket ord Birgitta. Alldeles för mycket ord”.

 

Hur kan det bli för mycket ord tänker jag och tar en sipp från det kalla isvattnet bredvid mig på bordet. Är det möjligt att det kan bli för mycket ord? Visst kan jag ibland bli trött på alla de bokstäver som rumlar runt inuti mitt huvud, men oftast är slutresultatet rätt så bra. Eller jag kommer i alla fall fram till något, sedan om det är bra eller dåligt får jag se vad det lider.

 

Jag reserverar mig dock lite vid närmare eftertanke. Ibland är det som om orden kör sitt eget race så när jag nästan utmattad äntligen har hämtat hem dem igen så undrar jag varför de var tvungna att göra en sådan omväg när slutklämmen är så barnsligt enkel. Är det vi människor som gör livet allt mer komplicerat ju längre vi lever, eller är det vår valmöjlighet vi inte visste vi hade som barn som gör det svårare?

Junior och Senior har gett upp. När jag med lite tindrande ögon och ett stort leende säger att jag har varit på upptäcktsfärd med orden så suckar de lite uppgivet, och hoppas att de denna gången ska slippa höra om dagens färd bland myriaderna.

Hur kan jag förvänta mig att andra ska hänga med i gatloppet om jag inte själv gör det? Hur kan någon annan förväntas tycka det är lika roligt med ord som jag? Kanske är det så att jag ska förmedla den sista relevanta meningen i fortsättningen, och skippa allt det där emellan. Det som ger nya frågor som i sin tur kan ge svar jag inte trodde var möjliga när jag funderat lite.

 

Det är nog så när man är högkänslig. Analysen där möten och andras ord behöver gås igenom för att det ska landa rätt får ofta omvägar andra kanske inte förstår.  Fast Enok förstår. Annars hade han inte byggt ett bo så nära min balkong. Han lyssnar tålmodigt när han sitter på sin gren och ibland sneglar ner på mig. Struntprat? Ja, det är möjligt men är inte fantasin något värdefullt som ska bevaras? Och eftersom jag har allt för många ord inom mig så sparar jag  ”Fantasi” till nästa gång.