Allmänt framtid, komplex PTSD, tillit

Komplex PTSD och framåt

 

Nu har jag skrivit en del om hur livet blev på grund av mina trauman. Det som jag inte innan sett som begränsningar har fått ta sina vägar åt olika håll för att slutligen hitta sin plats som känts rätt inombords. Det har varit många insikter, några trevliga och många mindre trevliga men insikter måste användas för att kunna förändra det som en gång felaktigt blivit ditlagt.

 

Vi har alla möjligheten att nå till vårt innersta Jag. Vissa har lust, andra har inte. Vissa är nöjda med där de är, och vissa har inte orken att rota. Sedan finns det de som inte har så mycket att rota runt i och till dem säger jag Grattis. Och till sist finns det de som inte vågar, och till dem säger jag att jag har full förståelse.

 

Även om denna inre resa jag åtagit mig gjort mig lite mer ensam så skrämmer inte ensamheten mer på samma sätt som innan. Att släppa taget om det som inte är mitt utan ditsatt har jag tränat mig i när jag reser runt i landet på arbete, och på mina resor utomlands. Ensamheten är en illusion som motas bort av andras närvaro om vi inte vågar ta till oss den. Samhörigheten jag känner med andra är starkare än den fysiska närvaron. Utan mina arbetsresor hade jag inte mött så många underbara människor som berört mig i den miljön som är deras.

 

Insikterna och acceptansen av ensamheten är ett steg, men hur förändrar man beteenden som är så djupt rotade att man inte ens märker av dem? Personligen tror jag på tankens kraft. Alla de tusentals tankar som far genom våra huvuden dagligen och som vi inte ens är medvetna om har en förmåga att sätta spår i våra beteenden. Som jag skrivit innan så handlar mycket om att ta sig an arbetet att ta in nya tankemönster. När vi börjar med det tror jag lätt vi ser hur många som påverkat oss i en riktning vi inte själva vill. Att bli uppmärksam och inte vara rädd för att det blir bakslag.

 

Det blir till en inre monolog där man säger till den negativa tanken att du inte behövs längre och sedan ser den försvinna ur kroppen. När vi ser hur den försvinner i vinden fångar vi en annan tanke. Den som vid första anblicken inte alls passar in, och som är onaturlig att verbalisera. Den som säger att jag är bra nog som jag är, att vi alla gör fel ibland och att det är ok, och den som berättar för oss att min plats är lika naturlig här som alla andras.

 

Vi kan också innan vi somnar tacka för dagen som varit och lyfta fram det goda vi fått och det vi gett. Ge oss själva en osynlig, eller synlig klapp på axeln. Vi kan ta det där djupa andetaget och känna hur stoltheten över att ha hittat lite trygghet får oss att somna med ett leende. Det kanske låter tramsigt men jag tror på att ta in gott så att det dåliga inte längre får någon plats. Det är ingen solklar väg framåt bara för att man beslutat sig för att förändra. Vi drattar alla tillbaka i gamla spår, men vägen tillbaka och framåt går allt snabbare med tiden.

 

Det är en aktiv handling och den kräver en hel del arbete men en dag så finns det inte lika mycket dåliga tankar och skamkänslor kvar. De försvinner nog aldrig helt, men när harmonin tar mer plats än disharmonin då kan det goda vi tillfört och som vi innan inte sett som självklart bli av ädlaste variant, och en som gör oss uppmärksamma på allt och lite till.

 

Det går inte att forcera ett sådant åtagande, men har vi välviljan i nyfikenhet så kommer det av sig själv. När vi och det är redo. Det handlar inte om erfarenheterna i sig utan vad jag gör med dem. Kan någon sedan hitta tröst och förtröstan i mina erfarenheter så värmer det lite extra.