Allmänt Distans, komplex PTSD, skamkänslor

Komplex PTSD och Skam

            

Jag vet att jag lever lite av ett dubbelliv. Den lättsamma, hjärtliga och nyfikna person som reser land och rike runt för att uppleva nya platser i sitt arbete, är inte samma person jag själv möter när jag sitter i min ensamhet.

De fina komplimanger om min person når mig inte riktigt. De stannar i tomrummet emellan oss, och fastän jag ler och säger tack så öppnas inte min själ så de når hela vägen fram. De där fina orden studsar emot, och efter ett tag så orkar de inte kriga mer för att göra sig hörda utan trillar platt ner på marken och avdunstar utan att jag tog emot dem helhjärtat.

 

Det är som om jag är två personer. Du som säger att jag verkar så trygg och lugn skulle jag gärna vilja bjuda in till mitt inre. Jag tror du hade bett om att bli frisläppt rätt fort. Men visst är jag också trygg, i rätt miljö en kort stund. Längst därinne är jag allt du får ta del av, men på vägen ut ligger det några lager som inte är jag. Lager som lades dit för länge sedan och som jag tagit itu med de senaste åren i min ensamhet.

 

Anledningen till att jag inte kan ta emot dina fina ord är för att skammen sitter så djupt i mig. Den är som en egen varelse. Även om jag hittat min Buddha och min blomsteräng som tillflyktsord i mitt varande där i maggropen så har skammen en förmåga att flytta på sig och ligga i bakhåll när jag minst av allt vill att den ska titta fram. Jag har kunnat skjuta bort den ett tag men den dyker alltid upp igen, förr eller senare. Speciellt när jag får de där komplimangerna. ”Om du bara hade vetat hade du inte sagt de där orden till mig”, hör jag mig säga till mig själv i det jag ler och tackar.

 

Skammen över att inte ha fått den villkorslösa kärlek som barn måste ju betyda att jag inte är värd lika mycket som andra. Så livet har många gånger gått ut på att hitta den bekräftelsen: Att jag är lika mycket värd. Men ack så fel det har gått. När man varit tvungen att vara mer än man varit kapabel till finns inte gränserna att skydda sig själv. Skammen över att inte lyckas med det omöjliga har bara ökat tyngden och skamkänslan av att inte duga. Och en skam över att jag borde gjort lite mer, ansträngt mig en aning till för om jag hade gjort det så kanske det hade blivit bra, och jag hade blivit omtyckt bara för den jag är. När man vuxit upp med skammen om otillräcklighet är det svårt att ta emot det genuint ärliga.

 

Kanske tror du mig inte, för hur kan man tro det om mig? Du som möter mig på jobbet eller på den lilla tillställningen där jag berättar om mina resor och tokigheter jag varit med om när jag samtidigt skålar och ser glad ut. ”Det kan väl inte vara så farligt” tänker du kanske. ”Du överdriver nog bara”. Så sa min mamma i alla år, att jag överdrev och jag trodde henne. Hur skulle hon kunna säga annat när hon var en av dem som gav mig skammen att inte kunna leva upp till hennes bild av mig så jag kunde passa in i den familj jag blivit tilldelad som fosterbarn? Hon är ingen elak person men hon hade inte förmågan att se utanför sig själv, och hon hade inte förmågan att se att de erfarenheter jag hade mig med innan jag blev tre år behövde själsliga förband.

 

Jag tror däremot du där borta såg det. Precis som jag såg värmen bakom din lite kalla blick så såg du sorgen bakom min varma. Du kommenterade aldrig mina ögon så som så många har gjort, däremot kommenterade du mina brännskadade ben som vackra. Jag tittade lite misstänksamt på dig för nu hade du väl ändå skämtat, men du tittade mig stint i ögonen och sa att jag bar min kropp på ett så vackert sätt. Det var den finaste komplimangen jag någonsin fått, och en jag faktiskt kunde ta till mig. 

 

Jag såg hur de oändliga förklaringarna var ett försök att förklara skammen jag själv såg men som du inte såg. Jag gav dig ursäkt på ursäkt. Varför vet jag inte för du bad aldrig om någon. Du som bara väntade på att jag själv skulle se att allt det där bara var ditlagt utan substans hade inte hur mycket tålamod som helst även om jag skyndade mig så gott jag kunde.

 

Uppe i norr när jag vid upprepade gånger satt på huk vid vattenbrynet och blickade ut över träd, backar, blommor, stillheten och vattnet kände jag en harmoni jag aldrig känt förut lägga sig som en mjuk filt inom mig. En liten filt som jag kunde lägga mitt lilla barnahuvud att vila på och somna. Jag som ser allt som hörandes ihop i slutändan kunde inte förneka att om jag var en del av allt detta vackra och perfekta så finns det inte plats för något så förgörande som skammen i mig. Den är inte min, och har aldrig varit heller även om jag trodde det.