Allmänt komplex PTSD, själsliga sår, skuld

Komplex PTSD och skuldfrågan

  

Jag har de senaste åren arbetat hårt med att försöka hitta orsaken till de impulser som styr mig i mitt varande, och som inte alltid varit kopplat till den jag upplever mig vara mitt Jag. Det har varit ett digert arbete med mycket tårar när jag i små steg letat upp och hamnat i känslan som en gång i tiden startade det som idag påverkar mig negativt.

 

Det har varit AHA-upplevelser och lättnad blandat med djup sorg, men också med en insikt i hur lättpåverkade vi människor är, och då speciellt i tider då vi är sårbara. I tider där det gungar under oss och den inre trygghet som de flesta av oss har blir satt på prov. Om någon i de perioderna på något sätt gör oss illa är det mycket svårare att packa undan den sorgen än om vi varit i vårt ”normala” tillstånd och vårt psykologiska system fungerar friktionsfritt.

 

Om den där känslan av inre trygghet aldrig funnits utan bytts ut mot en tyngd av skuld när vi var små, och vårt psykologiska system inte var färdigutvecklat då kvittar det hur mycket insikter man får i vuxen ålder så kommer ändå alltid skulden att ställa sig på första raden och höja armen för att säga ”Hallå. Här är jag. Du har inte glömt mig va?”

När skulden står där och viftar sätter en impuls in som inte har med dagens liv att göra. Det kvittar hur trygg och lugn man upplevs av andra för när skulden som en liten svart myra börjar sin färd i det vi lärt oss i barndomen då är det inte mycket som kan stoppa den. Det handlar inte om klokhet eller vishet utan om att den där myran ringer i en klocka inombords som startar en autopilot, och så är skulden där igen.

 

"Hade jag kunnat göra något annat för att den människan inte skulle bli ledsen? Är det mitt fel? Kan jag göra något nu som gör att den människan mår bra igen så att jag slipper vara den som är orsaken?"

 

Aktiviteten i reptilhjärnan sätter igång utan att vi ens är medvetna om det. Och när reptilhjärnan är igång kan vi dåligt ta in information från annat håll. Vi får ett tunnelseende som i den späda barndomen aktiverades för att överleva. I vuxen ålder är den lika aktiv när vi gjort något fel även om den inte längre behövs eftersom vi är självständiga människor som lever ett eget liv.

 

Jag har alltid ansett att det finns två sidor av en sak; en bra och en dålig, och att det är upp till mig vart jag vill lägga krutet. När de där frågorna når en innan man nästan är medveten om dem så kan man också se det som en genomgång av sitt egna beteende där man kan komma fram till att utgångspunkten mer kanske var ett eget välbefinnande än ett gemensamt sådant. Dessa reflektioner kan i sig öppna upp för en förståelse för andra människor som jag annars kanske inte infunnit sig.

 

Den där skulden kommer jag att få leva med, men jag kan få den till att transformeras från versaler till små bokstäver. Att få insikten att inte allt är mitt fel är en befrielse, men att sedan implementera en strategi så att reptilhjärnan slipper bli inkopplad är en annan sak. Det kräver ett långt och envist arbete, men å andra sidan så fick jag förmånen att födas med en norrländsk tjurskallighet som var på avvägar så det ska nog gå.

 

Och så tänker jag på de som inte fick möjligheten till den tjurskalligheten. Jag hoppas de hittat människor omkring sig som har förståelse för det som de varit med om, men det finns också de som fortsätter att ta på sig all skuld och som fortfarande inte förstår vad de gjorde för fel denna gången. Det osynliga plåstret handlar om att de aldrig gjort fel. Ett litet barn gör inte fel. Barn gör inte fel medvetet, däremot är det de vuxna som gör fel.

 

 

 

 

 

                                                                                                             

#1 - - Anonym:

Oj, vad jag kände igen mig i detta...reptilhjärnan är en tuff motståndare...
Tack för kloka ord!
Erika

Svar: Tack så hemskt mycket Erika :-)
Birgitta Stiefler

#2 - - Anonym:

Oj, vad jag kände igen mig i detta...reptilhjärnan är en tuff motståndare...
Tack för kloka ord!
Erika