Allmänt ensamhet, själslig utveckling

Novis till Novis

 

Vi pratar länge med varandra den här kvällen, och vi nuddar vi det som är varje människas fasa men också varje människas befrielse om vi vågar ta oss an den: Ensamheten.

Jag berättar för dig att mina turer runt om i landet på arbete ger mig den ensamheten att stanna kvar i en tanke. Att den inte får en chans att försvinna på grund av andra ”måsten” utan den får vara kvar. Ligga och mogna till sig så som den behöver göra för att senare kunna blomma ut.

 

Vi pratar om hur ensamheten till en början är ett aber, något som pockar på, trycker sig in och lämnar en i en än större ensamhet. Det är först när vi förstår att vi alltid är ensamma, egentligen, som vi kan börja ta till oss den som en tillgång. I ensamheten finns monologen som utmanar oss i vår snabba tanke. Den som vi tror är vårt Jag men som i själva verket kanske är en efterkonstruktion av något ingen har menat. Det är först när tanken får vila inom som vi kan utvärdera den och se om den är vår. Det är först när den får ta sig den långa vägen från huvudet ner förbi hjärtat och landa i magen som den kan bli en insikt. Om vi låter den trilla i höghastighet förbi hjärttrakten så har den inte hunnit ta in känslan utan har bara kvar tanken.

 

Vi är båda rörande överens om att vi trivs i ensamheten. Att den behövs för att hitta balansen i en värld där många yttre intryck ska evalueras och förhålla sig till. Ensamheten är kontrasten till det hektiska livet nästan alla av oss lever. Jag har snart varit hemifrån i fyra veckor. Ingen har hört av sig, och jag har inte tagit kontakt heller med människor hemifrån. Förutom barnen som jag har nästan daglig kontakt med. Jag hör hur du lite avundsjukt hör mig berätta om sådant som får en chans att mogna, och glädjen i att mitt mående inte handlar om de som finns runt om, utan det som finns inom. Vi är så fria som vi gör oss, och så fria vi önskar att vara.

 

Jag hör så ofta att jag upplevs som en lugn och trygg person. Jag höjer lite på högra ögonbrynet och kisar med vänstra ögat. Hur kan man få den känslan av mig, tänker jag nästan högt för mig själv. Kanske handlar det om ensamheten. När vi söker oss till ensamheten konfronterar vi våra farhågor och rädslor. Att vara tvungen att skala bort lagren av illusioner vi själva och andra lagt på oss, och istället ta fram det som är vårt sanna Jag är inget man gör medan man sitter på bussen hem från jobbet. Det kräver att vi inte kan eller vill avledas utan vågar syna vårt innersta. Det är inte alltid en rolig upplevelse, och jag kan inte heller fly från det jag ser. Tyvärr har jag bara mitt sämre Jag med mig i sängen där på kvällen när jag lägger mig. Det som också får ha sin plats tills annat kan få ta över. Har vi väl fått en insikt kan vi inte gärna gå tillbaka till gamla tankar eller beteende. Det är min fasta övertygelse. Nåja, visst kan vi gå tillbaka till ett gammalt beteende eller tänk men vi kommer att må så dåligt av det.

 

Minuterna går medan vi nästan snubblar på orden, och när vi väl avslutar är det i konsensus. Det är alltid befriande att lyfta tankar med någon som är på samma nivå, och som värdesätter det inre framför det yttre. Någon som värdesätter ordet som ett led till nya vägar. Vi har det gemensamt du och jag och det är jag så tacksam för, för det får mig att slippa känna mig ensam i ensamheten.