Allmänt Höga kusten, Norrland, mentalitet

Så annorlunda än Skåne

          

Idag om en vecka har jag gått mitt sista pass här upp inom hemsjukvården i Härnösand, och jag måste bege mig söderut igen. Jag gruvar mig redan för den stunden när jag sätter mig i bilen och låter näsan ta mig söderut på E4:an mot Sundsvall. Det enda som drar mig mot Lund är mina barn, men det är ju i och för sig inte så bara.

 

Det har funnits stunder innan jag begav mig hit som fick mig att tvivla på detta uppdrag. Varför inte bara stanna i Lundatrakten? Jag hade kunnat tjäna så mycket mer pengar om jag tagit uppdrag där, men någonting inom mig har sagt att Härnösand var ett måste. Det skulle bara vara så, och även om jag satt med hjärtat lite smått i halsgropen när jag tog av mot ”centrum” den 19 juni så visste jag att det var ett bra beslut.

 

Vädret har varit underbart, precis som i resten av Sverige denna sommar och vad vet jag hur det hade känts om inte solen lyst nästan varje dag sedan jag kom hit. Men havet och träden hade varit här ändå. Jag som kommer från sydvästra Skåne där det så gott som bara finns åkermark, och de få träd som finns mer eller mindre är fridlysta så hade jag en uppfattning innan jag kom hit att jag skulle bli lite skrämd av alla träd, men så har det inte varit. Så ofta jag stannat bilen vid vägkanten bara för att njuta av utsikten med böljande berg, sjöar, broar, dalgångar och fina trähus i olika färger. Det är som om jag kommit till något jag längtat efter.

 

Människor är vänliga här, det som inte sker idag det sker i morgon, och den norrländska tystnaden är en myt för jag har sällan träffat människor som pratar så mycket. Till och med jag ligger i lä. Fast å andra sidan så är ju inte Härnösand Norrland, utan nästan exakt mitten av Sverige. Ändå känner jag en lokalpatriotism över att benämnas Norrland när jag pratar med folket här. Dessutom känner jag mig väldigt hemma i den norrländska tjurskalligheten. Den som patienter och kollegor uttrycker med ett leende. Jag gillar tjurskallighet, bara den inte går till överdrift, men vem bestämmer att den gått till överdrift? För mig handlar den om att klara sig i så hög grad själv så länge man kan. Att kämpa på med det man har och inte vara en belastning. Jag undrar om det är någon skillnad på den skånska envisheten och den norrländska tjurskalligheten?

 

Något som ännu fascinerar mig väldigt mycket är människornas totala oförståelsen för prepositioner. Jag vet inte om skolverket gav mitten av Sverige och norrut dispens i svenskundervisningen, men något fallerade någonstans. Flera gånger om dagen reflekterar jag över bruket, eller missbruket, av prepositioner och lika ofta fascineras jag över hur man glömmer ändelser av orden. De sista bokstäverna blir bara avhuggna, som om de inte har någon betydelse. Om nu de här uppe i norr är så lugna varför hinner de då inte uttala de sista bokstäverna undrar jag fundersamt. När jag lyft mina tankar för kollegor har de sagt att de inte gitter ödsla energi på ändelser. Med andra ord så använder man svenska språket tjurskalligt som man själv vill.

 

Här finns inte heller några flygplan som korsar det stora blå. Inga vita streck som avslutas med ett flygplan på väg någonstans. Här finns bara fiskmåsarna i mer eller mindre harmoni med himlavalvet. Jag som är van att ha Kastrup och Sturup relativt nära ser hemma flera gånger om dagen streck som korsar himlen härs och tvärs, och ofta tittar jag upp och undrar vart alla människor är på väg. Här uppe finns inga sådana tankar alls.

 

Nu har Juniors vänner börjat fråga efter mig, och när jag blev erbjuden att återkomma efter någon vecka i Skåne la Junior in sitt veto så jag får ta min lilla grå och puttra söderut nästa vecka. Jag kommer att fattas Höga Kustens enormt vackra konturer, de slingriga grusvägarna, klipporna och havet som hela tiden gör sig påmint, och trevligt tjurskalliga människor omkring mig. Önskemålet om att ha en liten röd trästuga nära vattnet där jag kan sitta och skriva och samla barnen finns fortfarande. Men vem vet, kanske kommer jag tillbaka en dag.