Allmänt komplex PTSD

Glassar och magiska flickor

       

Jag vill inte gå och lägga mig när ljuset än dröjer sig kvar ovan hustaken. Det har varit ännu en varm dag i Lund, precis som alla de 31 föregående dagarna. Jag håller tummarna att solen gör oss sällskap några dagar till så Juniors studentfest kan få bli en solig historia på mer än ett sätt.

 

En dag på Trelleborgs lasarett stötte jag på en flicka när hon gick emot mig i korridoren. Hon var inte så stor, hade ljusa flätor, trinda kinder och ögon som gjorde mig lite fundersam för jag kunde inte reda ut om de var glada eller ledsna. Kanske var de både och tänkte jag, som så mycket i livet är. Jag stannade till i mina vita kläder och log mot henne när hon slog upp blicken och våra ögon möttes. Vi kände varandra väl men jag var förvånad över att möta henne här. Här där inte ens jag kände mig särskilt hemma, men jag funderade inte vidare på varför utan var glad för att se henne och frågade om hon hade lust att göra mig sällskap en stund.

Hon la sitt huvud på sned, synade mitt ansikte och sa:

”Ja, det gör jag gärna”.

 

På väg ut mot bänken i den varma försommardagen stannade vi till för att köpa en glass. Det mesta var slutsålt men flickan hittade sin favorit, och jag tog en likadan 88:an.

Vi satte oss bredvid varandra och i tystnad började vi äta våra glassar. Hennes ben nådde inte hela vägen ner till marken så hon gungande med dem, och mellan gungningarna såg jag skadorna hon hade. Hon hade aldrig brytt sig om att dölja dem vilket jag alltid beundrat henne för. Hon hade en märkbar styrka men också en skörhet som inte var lätt att få grepp om. Hon dolde den väl för det hade hon lärt sig göra, det visste jag. Så var det bara, och jag lät frågorna passera förbi nyfikenheten i mitt inre. Det var länge sedan vi setts och hon hade förändrat sig på ett behagligt sätt märkte jag medan vi njöt av kylan inombords i försommarvärmen.

”Jag är inte rädd längre” sa hon efter en stunds tystnad medan hon slickade av en droppe glass som smälte lite för snabbt i solen.

”Så skönt för dig” sa jag uppriktigt med en värme som spred sig inombords. ”Jag har varit orolig för dig vet du”

”Mmm, jag vet det”, sa hon eftertänksamt efter en stund.

 

Det blev inte så mycket prat. Vi satt mest i tystnaden som var befriande. Jag kunde äntligen slappna av lite i det jag förstod att hon skulle komma att klara sig bra fastän den där sorgen alltid skulle lurpassa i ögonvrån. Hon skulle slippa bära på det jag varit tvungen att göra, och som för varje år blev allt svårare att skilja från det ena och det andra. Hon hade hittat rätt i barnets mer öppna synsätt och lagt ifrån sig rädslan som inte var hennes utan andras.

 

Jag tittade upp mot solen som lekte i bladverket högt där uppe och tänkte att jag visste vilken rädsla hon pratade om. Andetaget som nästan fångades in från trädkronans mäktiga susande fick i utandningen mina axlar att sjunka allt djupare ner i en bestående lättnad.

En pilfink gjorde oss sällskap och letade efter övergivet tappade bitar av nötter från glassen samtidigt som den höll noga koll på minsta rörelse från oss. Alltid redo att ge sig av i hast om rörelser blev för häftiga. Flickans ben hade slutat gunga sin lugnande rytm och jag såg på henne att hon behövde gå vidare. Jag visste vi skulle ses igen någon gång men både hon och jag hade förbrukat vår tid tillsammans för denna gången.

Mitt glada ansikte mötte hennes leende och jag frågade:

”Ska vi gå?”

Hon hoppade ner från bänken, la sin lilla mjuka barnhand i min och så gick jag.