Allmänt Härnösand, Höga kusten, hemsjukvården

Höga Kustens skönhet och vänlighet

 

Efter 100 mils körning svänger jag slutligen in på vägen som är mitt slutmål i Härnösand. Jag känner igen huset från google.map och stannar min något trötta bil på den grusbelagda uppfarten. Solen skiner och det är en behaglig värme. Mina ben rätas långsamt ut medan jag går fram mot dörren och knackar på. En kvinna med ett stort leende öppnar dörren, och inte långt efter tittar en flicka och kvinnans man fram. Jag sträcker fram min hand för en hälsning men kvinnan sträcker ut sina armar och säger:

”Äh, vi tar en kram”.

Ja, så välkommen har jag känt mig här uppe av alla, långt hemifrån.

På kvällen efter att jag fått husvisning och instruktioner om hur saker och ting fungerar tar jag mig ner till havet efter att familjen åkt iväg. Länge sitter jag och tittar ut över en spegelblank yta och hör de små ack så kämpande vågorna försöka göra lite ljud ifrån sig. Jag tar några djupa andetag och låter en tår av ackumulerad trötthet hitta sin väg ner till sanden mina fötter vilar på.

 

Det har inte varit självklart att jag skulle slutföra mitt åtagande här uppe med fyra veckors arbete i kommunen. Vissa krafter fick mig att tveka på om det var här jag skulle befinna mig, men när jag sitter där och ser solen som inte vill gå ner lysa upp alltet omkring mig så tror jag ändå att det var rätt att jag tog mig hit. På trots av bil som inte vill som jag, och på trots av saknad av Juniors och Seniors kramar.

 

Morgonen därpå gick jag de få hundra meterna upp i backen mot min arbetsplats och när jag närmar mig dörren kommer en glad kvinna gående och säger medan hon öppnar dörren:

”Är du Birgitta?”

Jo, det kunde jag inte förneka, och hon välkomnade mig med ett leende. Även om organisationen är kaotisk så visar ändå medarbetarna på ett förvånansvärt lugn. Jag kände mig strax välkommen och får gå bredvid en kvinna med ett enormt tålamod. Vi drar ut på landsbygden och jag får se helt underbar natur som får mig att stanna upp och bara betrakta. Jag träffar glada patienter, patienter som bor i några suspekt fallfärdiga hus och patienter som är tjurskalligt norrländska och absolut inte vill ha någon hjälp även om de hade mått bättre med lite assistans.

 

Idag tog jag ”den lilla grå” som fått stå och vila någon dag norrut efter arbetet. Jag stannade till vid Höga Kusten bron, satte mig på en klipphäll och betraktade det magnifika bygget med omgärdande träd i alla möjliga gröna nyanser. Jag körde lite längre norrut och vände vid en pittoresk camping med halvsneda stugor vid en sjö där gästerna satt under tak och tog sig en öl. Allt omgärdat av träd, träd och flera träd.

 

Jag trodde att jag som kommer från Skåne med de öppna landskapen skulle bli lite avskräckt av alla träd som kan lura på troll och annat ”oväsen” men absolut inte. Det kuperade landskap, allt vattnet, små öar ute i vattnet, klippor och avskildhet inom synhåll har fått mitt hjärta att banka lite extra.

 

Det enda minuset hittills är fåglarna. Jag vet inte varför de är så arga, men något problem har de. Kanske tar de alla människors frustration för skatorna ute i trädgården skäller ut mig efter notor så fort jag sticker fram näsan, och fiskmåsarna på parkeringsplatsen vid arbetet attackerar mina kollegor. Innan kollegorna går ut genom dörren försöker de lokalisera fiskmåsarna, tar sats och lägger väskan på huvudet i det de halvspringer till sin bil för de har blivit handgripligen blivit angripna. Jag kan inte låta bli att le, men det är kanske bara tills jag själv en dag får påhälsning av fåglarna som inte kan hålla ordning på sina ungar, men än så länge är det en hanterbar situation.

 

I morgon är det midsommar. Jag arbetar, men vad gör det. Jag är ändå långt hemifrån och har ingen att fira med ändå så jag pratar med patienterna, kollegorna och tar mig en promenads upptäcktsfärd på väg mot nya vyer.