Allmänt Skånetrafiken, kaos, oflyt, studenter

När allt bara blir fel

 

Det är nu tre dagar kvar till Juniors student och jag har helt tappat det. Nåja, nästan i alla fall. Eländet började för två dagar sedan då jag efter mitt arbete var och handlade. När jag kom ut ur affären såg jag att det droppade vätska från motorrummet. Till och med jag med min humanistiska hjärna förstod att det inte skulle rinna vätska därifrån så jag ringde Junior som är naturvetare. Vad han möjligtvis kunde veta om detta vet jag inte men någon var jag tvungen att ringa. Självklart visste inte han något så jag ringde hans kompis som är bilmekaniker och eftersom han råkade vara inte långt därifrån så han kom farande med hål på sitt avgasrör.

”Det är nog kylaren. Jag beklagar”, sa han medan mina steg redan tagit mig in till Mekonomen ett stenkast längre bort för att se om de kunde lösa problemet.

En något trumpen man som längtade efter ledighet denna fredag sa ointressant: ”Jag kan titta på den på torsdag”

”Men jag ska ha student på onsdag och ska köra upp till Härnösand måndagen den 18:e. Hur ska jag lösa det?”, sa jag uppgivet till honom.

Han kunde inte bry sig mindre men klämde i alla fall fram emot snett leende efter att jag bokat tid ifall jag inte kunde lösa det på annat sätt.

 

Väl hemma kom jag på att grannen inte var hemma och hans bil stod utanför mitt fönster. Jag tog kontakt med honom på messenger, och han svarade gladeligen att jag fick låna hans bil. Jag skulle bara tänka på läget när jag drog ut nyckeln. ”Tack så himla mycket” sa jag och kände hur mitt arbete i Trelleborg nästa morgon skulle lösa sig.

 

När jag nästa morgon kom ut för att ta bilen kunde jag inte för mitt liv hitta reglaget som skulle få fram sätet. In under, över, fram och bak. Nej, det gick inte och jag insåg att jag med mina korta ben inte skulle reda ut att köra den de sex milen till Trelleborg så jag halvsprang 05.50 till centralen för att hinna med ett tåg som stod och småfrustade i startgroparna. Jag hann inte ta en biljett och frågade om jag kunde få följa med till Malmö utan biljett. ”Jobba i Trelleborg. Sjukhus. Avlösa” fick jag fram. Han viftade in mig och jag log tacksamt. Väl i Malmö, något försenat laddade jag mitt kort med pengar, men jag hade inga glasögon på mig och såg inte destinationerna rätt och hade tryckt in fel ställe. ”Äh skit, jag måste med tåget” så jag hoppades kunna prata med konduktören och lova honom att fixa en biljett när jag kom fram. Tåget var försenat och en röst från ovan förkunnade att det var spårändring så hela flocken av folk tog sig halvspringande upp för rulltrappan för att sedan ta sig halvspringande ner tre meter bort. Stressen inom mig hade börjat göra verkan och när jag äntligen fick pejl på konduktören och hasplade fram mitt dilemma tittade han bara lugnt på mig och viftade in mig i tåget. Så jag kom till slut till jobbet bara femton minuter för sent.

 

Värre var det när jag skulle hem. Vi landade i Malmö för att släppa av och ta in folk i tåget som om femton minuter skulle lämna mig i ett varmt Lund. Trodde jag. Folk började gå av tåget och jag som satt i tankar av existentiell karaktär på grund av en person såg inte att de strukit Lund som avstigning. När jag väl uppmärksammade det gick jag ut på en perrong som bestod av förvirrade människor som inte visste hur det skulle ta sig vidare. De som bar västar där det stod Skånetrafiken på hade inte heller de en susning om någonting.

”Men du har en väst det står Skånetrafiken på. Borde inte du ha någon information som helst då”, frågade jag.

”Nej, jag vet inte mer än du”, sa tjejen som tuggade vidare på sitt tuggummi och började kolla i sin telefon.

Jag försökte med ”jag har också en telefon så då kan jag också bli avlönad av Skånetrafiken” men insåg att bara onödig energi gick till spillo.

Det slutade med att det tog mig tre timmar att komma hem från arbetet i Trelleborg efter att jag åkt tåg, stadsbuss i Malmö, vänta 30 minuter och sedan buss till Lund som släppte av mig så jag fick en halvtimmes promenad hem. Jag var duktigt less på allt när jag slängde mig i soffan och tog ett glas vatten i hettan.

 

Ny dag och nya tag. Nu hade jag hittat knappen så att jag kunde föra fram sätet och då köra ner till Trelleborg för att arbeta kvällen. Trodde jag. Jag hade nämligen inte följt instruktionerna angående tändningen på bilen så batteriet hade tagit slut. Studenten bankade på i bakhuvudet och jag undrade hur det nu skulle lösa sig. Ringde son Junior som arbetar på en biluthyrningsfirma och undrade om jag kunde låna en bil så jag kunde forsla saker till stället där festen ska vara om tre dagar. ”jodå, det gick bra”.

Jag insåg där och då att något arbete i Trelleborg blev det inte för mig denna dagen och kom ihåg att det fanns en extra sjuksköterska på plats. Ringde och förklarade för en förvirrad undersköterska om bil och Skånetrafiken. Gick och hämtade bilen och fick handlat till festen.

 

De existentiella tankarna blandades ånyo med frågeställningar om bord och stolar som jag trodde jag kunde hyra på församlingshemmet. Nej, inga bord och stolar och jag tog ett djupt andetag. Jag kände hur stroken och hjärtinfarkten bankade på för att få uppmärksamhet men jag sköt bort dem båda. Har inte tid med dem just nu. De får vänta några dagar tills allt är löst.

 

Det löser sig. Det brukar det göra. Nu ska jag bara fixa grannens bil och min egen och ordna med bil så jag kan hämta bord och stolar (någonstans som jag ännu inte vet var). De existentiella tankarna fångar upp mig emellanåt och jag låter dem få finna sitt mål medan jag tar en lång promenad för att rensa huvudet och hämta kraft någonstans ifrån. Jag lär inte glömma dessa dagar, och jag vet att när jag vilat så skrattar jag åt det. Men inte just nu. Inte just idag.