Allmänt Nyfikenhet, Robin Sharma, själsro, sökande

Bland garnnystan, pysslingar och Buddhor

 

Var ska jag börja någonstans när alla trådar som skrattat mot mig i egenhändigt gjorda frågetecken av små pysslingar helt plötsligt ligger fint hoprullade i små nystan? Min hjärna som gått på högvarv för att hitta småfolket och deras svar har hamnat i ett varande som gjort mig gott, men också väldigt fundersam.

 

Det är därför jag behållit mina ord för mig själv. Säkert 20 kollegieblock ligger längst nere i mitt drängaskåp för ingen mer än mig att ta del av. Det är två års letande efter pysslingarna som ibland lett mig rätt, ibland till en återvändsgränd. Med ord som blev till frågor som i sin tur blev till motfrågor i ett led som tog sig allt längre ner och in till kärnan har synats, och besvarats utifrån en intention som handlar om ärlighet. Hur skulle jag kunna ta mig till kärnan om jag tagit genvägar? Det finns inga genvägar kom jag fram till vilket också Robin Sharma kommit fram till i sin bok ”Munken som sålde sin Ferrari”. Det är därför jag ibland känner mig provocerad när jag läser flödet på sociala medier som påstår att om man bara gör sig av med det negativa så blir allt bra, men är det inte de människor som utmanar oss som får oss att fundera över oss själva och vårt eget beteende? Är det inte genom andra som vi ges en möjlighet att öppna våra ögon för ett annat tänkande och i det konfronteras med det som för oss är givna sanningar?

 

Nu ligger de där, nystena och tittar på mig. Jag vet att de kommer att tas i anspråk av nya pysslingar som småfnittrandes stökar till dem igen så jag utmanas i mina tankar ett extra steg, och jag ler lite för det är som om jag blivit lite beroende av att ifrågasätta mina egna handlingar och vart de kommer ifrån. Handlar jag utifrån impulser eller utifrån det som är mitt sanna Jag? För att få reda på det måste jag hitta mitt sanna Jag, och det är inte så lätt. Vad är ålagt mig genom erfarenheter, skyddsmekanismer och samhällsnorm? Vad är det för mening att hitta sin egen kärna? Blir det till en alienation eller en befrielse? Frågorna är många, och ibland finns inga givna svar.

 

Jag hade en pappa som var forskare och som sa att man skulle tänka själv och inte bara följa strömmen. Så illa jag tyckte om det när jag var liten för jag ville bara vara som alla andra. Ville att familjen skulle göra det andra familjer gjorde på sin lediga tid som vår aldrig gjorde. På den tiden utgick jag från det barn jag var, och jag utgick från att känna samhörighet i en normalitet som fanns omkring mig men som jag aldrig upplevt. I dag tackar jag min nu avlidne pappa för hans lärdom för den har gjort att jag vågat gå emot strömmen på ett sätt som gör att jag idag utmanat mina begränsningar. Han lärde mig att ifrågasätta. Inte för att jag upplever att han ifrågasatte sig själv som den vetenskapsman han var, men genom ett kritiskt tänkande har jag vågat ta mig an de där frågetecknen som legat och som velat ha min uppmärksamhet.

 

Frågetecknen har lett mig till en blomstrande sommaräng med en Buddha och ett lejon. En evigt blomstrande sommaräng som upptäcktes för många år sedan, och som länge bara innehöll humlor, lärkor och vevande syrsors bakben mot varandra på kvällarna. Där kunde jag lägga mig och andas in solens strålar, känna värmen på min bara hud, känna doften av sommargräs och lyssna på den drillande lärkan högt ovanför. Så en dag hittade jag en Buddha där bland gräset och på hans vänstra axel satt en nyckelpiga, men det kan jag berätta om en annan gång.

 

Nu börjar ljuset komma åter. Kvällarna blir längre, leendet större och nya äventyr lurar runt hörnet. Precis som det ska vara en dag i mars.