Allmänt kaos, mindfulness, oas

Sommarängens födelse

         

Jag hittade min underbara sommaräng i en tid då livet gick väldigt fort. Visst upplevs jag som en intensiv person, men jag undrar om jag egentligen är det innerst inne. Livet i sig har gjort att jag haft en förmåga att vara väldigt närvarande under stressande situationer vilket är en tillgång, men det är inte något jag egentligen vill ska definiera mig. När barnen var mindre och jag arbetade mycket, både här hemma men också i Norge låg varandet ibland ett steg över det som nog var bra för mig.

 

En dag ute i den underbara åker jag bodde i då på den tiden insåg jag att jag behövde en plats inom mig som jag kan ta mig till när lite för mycket krävde min uppmärksamhet. Jag hade en längtan efter en plats som kunde få ner hjärtslagen, få bort ljuden och som fick mitt inre att gå ner i varv. När jag satt där på min trappa med blicken vänd ut mot vetet som skimrade i solnedgången ställde jag mig frågan vad det härligaste jag visste var. Jag lät olika bilder passera min inre syn och när sommarängen visade sig stannade jag bildspelet. Här var min oas, tänkte jag.

 

Jag provade den en stund; stängde ögonen och förflyttade mig till en blomstrande sommaräng med grässorter i olika former och dofter. Jag satte upp näsan i luften och drog in dofter som kittlade mitt inre välbehag, och när jag koncentrerade mig på hörseln hörde jag flugor, humlor, lekfulla blad, lärkan och syrsor. Jag stannade där en bra stund medan solen gick ner över veteåkern och blev väckt av ett av barnen som förkunnade en knorrande mages behov.

 

Långt senare fick jag veta att detta var mindfulness. Jaha, tänkte jag, då hittade jag det utan att behöva gå en dyr helgkurs. Sommarängar ska vara gratis konstaterade jag och har sedan dess haft denna plats som tillflyktsort när livet pressat på lite för mycket. På den platsen är jag bara mig själv, och krav och måsten är portförbjudna där. Jag tror vi alla behöver en sådan plats som bara är vår egen, och där vi kan hämta energi till välbefinnande. Havet är en annan sådan plats för mig. När jag sitter vid havet är det som om evigheten når mig i vågornas skvalpande mot strandkanten. Då uppstår en känsla av att vara ett med alltet som får mig att avdramatisera det som jag kanske tror är imperativt, för i vågornas evighet ser jag det lillas betydelse och det storas oväsentlighet.

 

För mig är det livgivande att känna en samhörighet med det vi alla utgår ifrån. Utan naturen och dess skiftningar, utan förståelsen för dess unika förlopp och allt vackert som finns i den är det svårt att se min egen betydelse, och min egen litenhet i det stora sammanhanget. Min betydelse är lika stor som krusningarna efter att man slängt i en sten i havet: de tunnas ut allt eftersom, men det betyder inte att de inte har någon betydelse.

 

Jag kom aldrig till Buddhan och tigern i denna text, men bokstäver och ord tar inte slut. De bara väntar på ännu ett tillfälle.

Trevlig helg