Allmänt acceptans, avslut, komplex PTSD

Det som inte kan suddas bort

    

Det är fredag en dag i maj. Solen skiner och jag och en god väninna sitter på en uteservering med ett glas vin och Cider och tittar på folket som går fram och åter på den lilla gatan som förenar Lunds domkyrka med Stortorget. Hela Lundagård är avspärrat på grund av den stundande Lundakarnevalen som hålls vart fjärde år och som börjar just idag. Jag bryr mig inte så mycket om den, men det är roligt att se så mycket glada människor på stan.

 

Väninnan och jag pratar och kisar mot den härliga solen, och helt plötsligt får jag höra mitt namn uttalas en bit bort. ”Hej Birgitta” och jag tittar upp och bort, och ser i det en gammal barndomskamrat. Hon bodde på samma gata som jag växte upp på och är lika gammal som min storasyster så hon var ofta hemma hos oss. Vi står länge och kramas efter att vi inte setts på säkert 15 år.

 

Vi pratar lite i munnen på varandra för att uppdatera oss om barnens varanden i väntan på att hennes mamma ska komma ut från affären. Jag får höra om barn som flyttat långt bort och jag får berätta om Junior och Senior och deras plats i livet. När hennes mamma kommer ut ger vi varandra en lång varm kram. Hon tittar på mig och säger lite förvånat att jag ser fräsch ut.

”Ja, det har inte alltid varit så lätt”, säger jag med ett litet snett leende.

”Nej, du hade det verkligen inte lätt”, säger den åldrande kvinnan långsamt med en eftertänksam min.

Det är inte första gången det senaste året jag har hört de orden om min barndom, men ändå blir det som en liten kniv som snurrar ett extra varv i närheten av mitt hjärta. Jag har stött på och blivit uppringd av vänner till mina föräldrar som beklagat det jag fått vara med om som liten nu när jag är en medelålderskvinna. Den otrygga miljö där jag aldrig var helt accepterad. Den miljö som skapade ett utanförskap som barn som sedan följt mig upp genom livet.

 

Varför gjorde ingen någonting om så många människor såg det dysfunktionella har jag tänkt, men å andra sidan vad skulle de göra? Det är många år sedan och man tänkte inte så mycket på barnets situation som jag hoppas man gör idag. Mammans ord lägger sig ändå som ett lager mjuk bomull om mitt hjärta. Ensamheten som skapades ur något som inte var mitt och som gör att jag håller distans till andra får lite handpåläggning. En känsla av utanförskap som jag inte kan rysta av mig hur mycket jag än försöker, och hur många jobbuppdrag som sjuksköterska jag än åker på runt om i landet.

 

När jag ser dessa människors härliga leende ansikten lysa upp mitt eget ser jag också den inre resa jag tagit mig genom för att bli så hel jag kan. Det är inte utan att det har varit en kamp, och fortfarande är även om jag gjort en hel del avslut, men jag ser på mig själv med en stolthet som bara kommer ur mig själv.

 

”Vi måste skynda vidare för att titta på Spexet”, säger min barndomskamrat och tar sin mamma under armen och så går de iväg mot Domkyrkan. Själv vänder jag mig mot min väninna och ler: ”Så gott det var att se dem” säger jag och tar en sipp på mitt vin. Lite omtumlad och med lite vin innanför sommarklänningen cyklar jag efter en stund hem genom Lilla Fiskaregatan och förbi centralen där Junior och Senior väntar på mig.

 

Vissa saker är där för att förbli, som den där ensamheten, men glädjen som jag fått i överflöd när jag föddes kan ingen ta ifrån mig. Inte heller envisheten att inte låta andra begränsa mitt liv. Allt handlar om inställning. Min inställning till det jag varit med om, och hur jag kan använda det på ett positivt sätt som kanske kan gagna andra.