Allmänt Härnösand, Lund, Stockholm, harmoni

Försommarpladder

 

Så är jag hemma igen efter två veckor på vift i Stockholm på arbete. Hemma i lilla Lund. Ljuset hänger sig kvar i horisonten och koltrastarna sjunger för någon, eller kanske för sig själva. Det har blivit till en normalitet att hänga upp mina kläder i någon annans garderob, att ha min lilla resväska uppfläkt med lite allt möjligt, att göra mig hemmastadd med mina saker fastän det inte är mitt hem. Det har blivit till en normalitet att komma hem och se mina växter sloka i fönsterkarmen, och att som första prioritet ge fåglarna mat på balkongen. Hemma och borta, olika men ändå helt i sin ordning. Gränserna för vad som är hemma suddas ut, och varandet anpassar sig till nya mataffärer, nya gym och nya tidsaspekter.

 

Min tid är åter här när försommaren gör entré. Syrenen hade ännu inte börjat blomma norrut men här står den i sin vackraste prakt med dignande klasar som får mig att blunda så att dofterna blir allt tydligare när jag går förbi dem. Harmonin som vinters kyla tog med sig har ännu en gång hittat hem till mig, och mitt leende spricker upp när jag ser att klockan är tio på kvällen och det är ännu inte mörkt. Denna ljuvliga sommartid som får allt gammalt att åter väckas till liv, som om det aldrig levt innan och nu äntligen får en chans att visa sig från sin bästa sida.

Ljuden i Lund är inte lika påfallande som i Stockholm fastän jag bor centralt. Bilarna avgränsar varandra och där emellan hör jag det som kallas ingenting. Det som kan fyllas med vad jag vill eller bara min egen andning i tystnaden.

 

Nu väntar Juniors student med planering och logistik. Med förväntningar och önskemål. Fracken hänger nästan av sig själv väl stärkt på galgen, och kostymen väntar bara på den stora dagen. Mycket är i antågande innan dess, och med ett litet vemod konstaterar jag att även om stoltheten inom mig är stor så finns det också plats för lite vemod. Jag behövs inte mer på samma sätt som innan. Jag kan pusta ut och se att han landat väl, och kan nu inta platsen i baksätet där jag ska vara tillgänglig men inte imperativ.

 

En frihet lurar runt hörnet av solen som gör att jag tar mig till Härnösand för att arbeta en månad i sommar. Avvänjning kallas det kanske. Jag behöver lite av den varan efter att ha varit ensamstående i alla dessa år och levt utan partner för att vara där för mina barn. Mitt nästa äventyr där jag under midsommar kommer att få möta ljuset än mer. Få bli en del av något jag längtat efter i många år. Ta min bil, fylla termosen, ladda upp med cd-skivor och sedan köra de 100 milen norrut genom Sverige. Bara bilen och jag med ljuset framför och bakom mig. Nya möten, en ny garderob och en ny stad som nyfiket ska upplevas.