Allmänt politiker, sjukvård, valår

Valårets blödande sjukvård

    

Vad hände med bemanningsbranschen? Eller är det kanske jag som förändrat mig? Kanske är det vi båda som efter år av samarbete har utvecklats på olika håll.

När jag började för många år sedan var det aldrig någon som pratade om att man skulle ha bredvidgång. Jag kommer ihåg hur jag kom till nya städer på uppdrag i hemsjukvården och fick nycklar i den ena handen och en uppdragslista i den andra. Det förväntades av mig att jag kunde sätta igång och arbeta på en gång. Sedan var det ingen som berättade för mig att bilen jag körde var halvautomatare så jag körde i två dagar utan att veta varför den lät så ansträngd. Ingen förklarade närmare det där med ”tredje brevlådan efter den stora stenen efter kurvan” som stod som information på patientkortet, så mycket tid gick åt till att hitta rätt men det var lite av charmen med det hela. Jag förväntades vara en skugga av den personal som inte var där för tillfället. Jag skulle utföra uppdragen, vilket jag gjorde, och det var bra så. Och det fanns massor av arbete.

 

Idag är det annorlunda. Det är inte längre sjuksköterskans marknad utan det är uppdragsgivarens. De korta uppdragen finns inte längre utan man ska skolas in och stanna kvar, men om jag hade velat stanna kvar på ett ställe då hade jag sökt en tjänst.

Vården har blivit som en böljande våg: man tar in extra personal för att efter ett tag inse att det blir för dyrt och då stänger man hellre ner vårdplatser. Trycket blir för stort och så måste man öppna upp platser igen, och i det ta in extra personal. Mitt i allt detta står den ordinarie personalen som ska följa med i omstruktureringar och nya konstellationer och som med ett beundransvärt tålamod följer vågens rörelser. Bemanningssköterskor går numera på fasta rader i evigheter och skapar negativitet bland kollegor genom en ökad lön.

 

Nu är det valår och ”något måste göras” heter det. Politikerna sitter på sina stolar i sina rum och vet inte hur arbetsläget är, och hur ska de kunna veta det när de inte arbetar där? Jag är övertygad om att det inte är lätt att vara landstingspolitiker och att försöka få ihop en budget som inte står i proportion till de åtaganden man fått till sig, men då får de knacka på dörren  en trappa upp.

 

Den blödande sjukvården som är full av förbandsmaterial om bara de som bestämmer inser att de mest hållbara förbanden är de som medarbetarna på golvet kan hjälpa till med. Det handlar inte primärt om specialistsjuksköterskor utan om att kunna få tid att utöva omvårdnad utifrån de riktlinjer som vår akademiska utbildning har gett oss. Börja där och se att många av de sjuksköterskor som idag är i bemanningsbranschen säkert gladeligen hade kommit tillbaka till avdelningarna.

 

Jag å min sida kan kanske då få lov att återgå till att vara den som kommer när det under en kortare period blir krisartat och åter kan börja leta efter ”stenen vid kurvan”. Kanske kan jag igen få arbeta lite varstans i Sverige så som jag så gärna vill för att efter en vecka eller så få landa här i Lund på uppdrag i närområdet.

 

Eller så är det kanske dags för mig att göra något helt annat……