Allmänt psykisk ohälsa

Psykisk hälsa eller ohälsa?

         

Är jag som en fjäder som håller mig svävande beroende av andra människors utandning?

 

Är vi alla som fjädrar? Ja, på sätt och vis är vi väl alla beroende av varandra. Några klarar sig med sin egen utandning och vissa är mer beroende av andras.

 

Har utandningens betydelse blivit ett tecken på sårbarhet som inte passar in i ett samhälle som på ett dualistiskt sätt förespråkar gemenskap i exempelvis #metoo men ändå håller distansen till gemenskapen genom att hålla det i ett forum som inte sårar oss än mer?

 

Vi som lever mitt i en komplott av individualism och i en sårbarhet som är skapad ur individualismen. Ett ”jagärmigsjälvnog” som krackelerar när det mänskliga blir synligt? Då när den så mänskliga sårbarheten blir blottad och blir till psykisk ohälsa. Vad är psykisk ohälsa egentligen? Ett ord i tiden som alla accepterar och ingen ifrågasätter. Har den psykiska ohälsan förändrats över tid, och vad skiljer den idag från igår? Har den blivit till folksjukdomen som ingen vågar ifrågasätta därför att ordet i sig säger allt?

 

För mig säger det inte så mycket. Handlar det om att känna sig utanför i ett tidevarv som går på ytlighet och prestationer då tror jag mer att majoriteten tillhör den psykiska hälsan mer än ohälsan. Vem kan orka hålla tempo med Hollywoodfruar, deltagarna på Paradise Hotel och andra realityshows som har som enda uppgift att exponera det de har och sig själva? Var finns verkligheten för majoriteten av mänskligheten som går upp klockan fem för att göra sina åtta timmar på arbetet innan de hämtar barn på dagis och sedan handlar maten de ska hem och tillaga innan barnen somnar i soffan. Pressade människor som ska hålla steg med sin kropps strävan mot åldrandets obarmhärtiga krigszon samtidigt som de ska vara uppdaterade och proaktiva.

  

Vem bjuder på lite utandning när vi inte hittar vår egen?  Finns vi för varandra eller bara för oss själva? Min utandning blir allt mer min egen. Jag har varit där med sovande barn som det inte går att få liv i när väl maten står rykande färdig på det dukade middagsbordet. Jag har varit där i att hantera andras kritik och i det bli medveten mentalt samtidigt som gymmet kräver att jag inte förfaller.

 

För mig hägrar en vision om stillhet i en andning som hörs av bara mig och som inte evalueras utifrån kriterier andra satt upp. Att slippa bli klassad för att jag inte orkar med det uppskruvade tempo jag levt i så många år.

Andetag i lugna frekvenser. Jag andas in för mig själv och andas ut för dig som behöver det just nu. En växelverkan som borde vara naturlig och självklar men som allt mer blir till ett unikum.

 

Vad hände med fjädern som i stilla varande dalar mot marken? Finns det någon som ger den en utandning så den åter kan lyfta?