Allmänt illusion, objektivitet, sanning, verklighet

Illusion och verklighet

          

Det är som om alla möten och händelser i livet landar här hos mig nu. Det jag varit med om fram till dags dato hittar sin plats i alla kollegieblock som fylls med mina ord från pennor som avverkas i rykande fart. Numera köper jag pennor i fyrpack för de tar slut så fort, och har jag ingen så blir det lite körigt. Jag ser fram emot att komma hem efter en dags arbete och krypa upp i sängen med en kopp te, dra täcket upp mot magen, lyfta upp ena benet som stöd för blocket och låta blicken planlöst vandra medan jag går in i mina tankar.

 

Minnen från en klok människa jag träffade för så många år sedan dyker upp: ”Keep your balance”. Tja, den där balansen har jag inte haft så lätt för att hitta innan, men den stötte jag på i somras en varm dag när jag satt vid en sjö. Balansen som handlar om tilliten till det egna Jaget. Tilliten jag så ofta lagt på andra att ge mig. Den har fått hitta hem bland Buddhor och lejon. Balansen som hittar sin plats i en Gråzon jag fasade för när jag konfronterades med den för några år sedan. Att våga vara i ovisshetens osäkerhet har aldrig legat för mig, men jag anklagar inte mig själv för hur det varit. Ovisshetens rädsla är bara en illusion av något som inte längre finns. En relik som står där och nästan bruten på mitten utav ansträngningen att aldrig få vila. Ovissheten som egentligen har varit min bästa vän när jag släpper på rädslan och börjar ta in vad ovissheten gett mig för tankar och reflektioner.

 

Vad är illusion och vad är verklighet? Det är en fråga som upptagit mig större delen av livet på olika sätt. Verkligheten som allt mer verkar vara skalet av begränsningar och som skapat illusioner. Verklighetens illusion eller illusionens verklighet? Vilket är sanningen och kan sanningen förändras över tid? Ja, det kan den, tror jag. Sanningen för dig är där du befinner dig just nu, och beroende på vilken väg du väljer så kan antingen sanningen förbli statisk eller så kan den få en förlängning eller förändras.

 

Ibland klurar jag in mig i tankar som jag inte vet hur de ska sluta, men då lägger jag pennan ifrån mig och återgår till sådant som ”bara är” och som inte kräver något av mig. Men jag ska villigt erkänna att tankarna som vilar på vita papper i kollegieblock förblir allt mer ickestatiska. Det som innan varit definitiviteter luckras upp i den där Gråzonen där det inte finns något antingen eller. När jag önskar hitta en annan persons sanning då suddas min verklighet ut och kvar finns ett tomrum där precisa strukturer visar sig vara illusioner födda ur mina upplevelser. Illusioner som dömer istället för att vara öppna och inkännande.

 

Jaha, säger du kanske. Gör det något då? Gör det något att jag har mina ramar att gå efter och att min sanning är den jag vill utgå från?

Självklart är det helt ok om det är så det är bäst för dig. För att ha kontroll behöver vi de där ramarna så att vi inte behöver ta in så mycket. Om jag utgår från mig så får mitt liv en struktur jag lättare kan hantera. Men vad händer om jag försöker ta in en annan persons sanning? Då utmanar jag min egen och behöver kanske då omvärdera mina ramar. De ramar som egentligen bara utgår från illusioner andra skapat åt mig för länge sedan. Att våga möta någons annans sanning utmanar min egen. Att vara så öppen så man vågar erkänna att mina ramar kanske varit helt tokiga kräver mod. För vad har vi att leda oss om vi inser att det vi förhållit oss till hela livet bara varit en illusion av en sanning som bara varit en begränsning?

 

Det är den sista dagen i oktober. Jag har varit ledig idag och njutit av kollegieblock, barn och musik. Enok han satt på balkongräcket länge och väl och sneglade in på mig när jag stod och dansade i vardagsrummet. Småfåglarna var lyckliga för all mat och de försökte överrösta musiken. Jag såg dem alla och undrade vilken sanning de befann sig i.