Allmänt kontemplation, kärlek, sommaren 2018

Kastvindar och småfåglar

             

Den oändliga sommaren 2018 stannar kvar i mitten av oktober. Bara armar och shorts möter mig på min väg mot tåget hem från jobbet i Malmö denna oktoberdag. Glada människor på bänkar ute i den disiga sommarvärmen halvvägs på väg till Möllan. Människor som inte trodde värmen kunde dö njuter av en sista suck innan Nordanvinden kommer. Och idag är Kung Bor långt borta.

 

Sommaren 2018 kommer att bli ihågkommen av mig som en tid då meditativa snirklingar av en hand som levererar ord på vita papper, svettpärlor och gråa gardiner fladdrandes i ett försök att få in lite svalkande luft, en ensamhet som desperat snubblar in i ett djupare varande och som lämnat mig andfådd. En sommar som utmanat mig i min existens och mitt inre.

 

Det är som om varje vilja drar mig två steg bakåt. Det är bara småfåglarna som blir allt mer vana vid mig när jag sitter på balkongen och närmar sig med en nyfunnen envishet, men vad ska jag med småfåglar till när otillräckligheten ständigt får mig att undra om jag tar mig vatten över huvudet.

 

I den viljelösa gråzonens kastvindar flög lugnet förbi mig några gånger innan jag fick upp handen och fångade den. När böcker, vita pappersark, längtan och felsteg hopade sig kunde jag inte längre stå emot det som väntat på mig så länge, och det jag tror du sett gömma sig bakom förklaringar och missuppfattningar. Det blir lätt så vet du när det tar lite tid att hitta det du såg för så länge sedan.

 

Det som är jag, och som kan vara till glädje för andra. Måhända lite tråkigt, men vem har sagt att uppspelt är det ultimata varandet? Småfåglarna har nog sett det där lugnet, och jag vet att du gjort det. Och du har väntat. Kanske orkade du inte vänta längre och tålamodet flög iväg med kastvinden fastän jag önskade at du skulle hålla dig kvar lite till. Precis som jag har tron på dig så finns också en tro på mig själv.

 

Den delen av mig som jag så länge sett som något självklart men som vindarna sommaren 2018 ändå gav en viss stolthet. När jag stänger mina ögon ser jag framför mig Höga Kustens oändligt lugna mystik och i andetaget är jag tillbaka till en sjö som kantas av lila Rallarros som speglar sig i det ljuva blå tillsammans med fluffiga stackmoln som inte hinner få fäste.

 

Jag har färgsatt mina vita ark med bokstäver bara för mig denna sommaren. Det har varit en tid som varit min och där barnen med tillit väntat på mig. Senior och Junior som är den ultimata kärleken manifesterad. Det blir oftast bra om vi vågar möta oss själva i andras ord. Det blir bra om vi vågar öppna upp och släpper på försvaret, för finns det något finare än en annan människas genuina uppfattning som de vill dela med oss?