Allmänt existentialism, mod

Mod

 

Dagen är ung och ny när vi stöter på varandra på sociala medier. Det var ett tag sedan, och du frågar hur det är.

”Jo, det är ok. Det har varit ett ansträngande år då jag tagit tag i gamla trauman”

”Du är modig”, säger du.

Vi kommunicerar vidare en stund allt medan regnet piskar på rutan som skyddar mig. De senaste veckorna har varit fyllda med en vårlik värme som eskalerat för varje dag som gått, och som under gårdagen fick min mätare i bilen att visa på 27 grader när jag tog mig hem från mitt uppdrag. Så underbart och jag vevade ner fönsterna så rapsdoften kunde ta en omväg förbi min näsa. Men så är det inte idag. Idag blev jag uppmärksammad på att det ännu bara är vår med tvära kast.

 

Efter vårt samtal funderade jag åter på ordet mod. Det är inte första gången jag gör det men det är ett ord som förvånar mig när jag hör det, för jag använder det själv oerhört sällan. När jag så får det till mig behöver jag smaka på det igen och fundera på innebörden.

Tre små bokstäver som i kombination bildar något stort. Något som människor ser i andra men sällan i sig själva. Kanske är det därför jag inte använder det särskilt ofta. Modet är det som utmanar oss till att göra det vi egentligen inte vågar. Mod är subjektivt och definieras utifrån en persons varande, och kanske begränsningar.

 

Jag har aldrig sett mig som särskilt modig. När jag får till mig att det är modigt att åka iväg som bemanningssköterska i Sverige så ser jag inte de tre små bokstäverna. Jag ser bara nyfikenhet och en för mig livgivande rastlöshet som blir matad med nya intryck. När vi får till oss ordet mod kanske det berättar mer om den som uttalar det än den som mottar det. Jag vet inte men när jag låter tankarna vandra och till slut låter blicken landa på duvan Enok som sitter på balkongräcket och smygtittar in på mig så återvänder jag till där jag började.

 

Kanske är det modigt att våga ta sig an de trauman som aldrig fått se dagens ljus utan legat nerpackade i en mörk låda som man på sin höjd gått förbi och krasst konstaterat att den existerar. Modet att stanna upp vid lådan, sätta sig på knä och öppna locket för att syna vad som finns där inne är för mig dock bara halva arbetet. 

 

Det finns alltid lager av allt. Som Prinsessan på ärten och alla hennes madrasser. Vi kan trycka in vår hand i varje lager för att leta upp den där ärten som får oss att känna smärta, men vi kan också besluta oss för att utsätta oss för mer smärta genom att lyfta bort varje madrass så vi öppet och utan begräsningar kan få tag i det som skaver. Dalai lama har sagt att man ska se på ett problem och en situation ur sex olika vinklar innan man kan uttala sig om helheten. Dessa lager av madrasser kan ses som olika vinklar, där inte bara min subjektiva vinkel får definiera min sanning utan att det även finns en önskan att försöka se andras vinklar.

 

Det är här modet kommer in i min värld. Modet att våga se hur mina begränsningar påverkat andra människor. Hur jag har sårat människor genom att fortsätta gå förbi lådan fastän jag borde stannat och öppnat den. Se hur mitt försvar från gamla erfarenheter har fått mig att agera på ett sätt gentemot medmänniskor som inte stämmer överens med den jag är. Att våga låta korthuset som står på locket trilla ihop, för det var ändå aldrig stabilt.

Att våga konfrontera mina dåliga sidor i hopp om att hitta något bra. Något osäkert nytt som inte har några garantier, bara en önskan om att bli en sann människa samtidigt som jag tar till mig det som är värdefullt i mig själv. För det låg också där i lådan. Intryckt i ett hörn så jag nästan missade det.

 

Det börjar spricka upp där ute. Regndropparna på rutan har torkat och ljuset kämpar sig starkare. Det finns fler tankar kring detta men det är dags att stänga lådan för idag och ta itu med det vackra som på olika sätt finns här och nu omkring oss alla.