Allmänt existentialism, ovisshet

Ovisshet - Livets ofrånkomlighet?

 

” Du vill egentligen inte det. Svara inte nu utan gå hem och fundera”, säger personen framför mig. Jag tittar på det vänliga ansiktet och just för att det är vänligt trycker jag tillbaka min spontana irritation. Människan känner mig inte men i ett kort möte här och nu har vi varit öppna mot varandra. ”Det” som personen refererar till är något jag ockuperat min hjärna med en längre tid. Försökt se det ur olika infallsvinklar och ur olika perspektiv för att få till en helhet som, åtminstone jag, kan förhålla mig till.

 

Ordet det vänliga ansiktet framför mig syftar på är ovisshet. Jag upplever det som att personen mer speglar sig själv än mig. Jag möter det på olika sätt i det liv jag valt. Till exempel i min arbetssituation som handlar om allt annat än visshet då jag arbetar som hyrsköterska. Några har kallat det oansvarigt att förtjäna sitt levebröd på detta sätt, och länge tänkte jag att jag var tvungen att skaffa mig ett ”riktigt” arbete men jag ser min funktion och att den är värdefull på de arbetsplatser där jag behövs. Ovissheten har aldrig varit ett problem för jag har lärt mig att det löser sig.

 

Efter mötet med det vänliga ansiktet funderar jag vidare på ovissheten och dess betydelse ur ett existentiellt perspektiv. Föds vi inte in i en ovisshet? Är det inte där själva Livet börjar? Alla möjligheter ligger öppna för oss och alla begränsningar håller oss inom ramarna för den sociala normen. Kanske är det så att vi föds in i ovissheten och resten av livet går ut på att försöka bemästra den. På olika sätt skaffar vi struktur och kontroll. Vår familj är vår första läromästare i att få grepp om ovissheten genom vissheten att de alltid finns där för oss. Vi skaffar oss en utbildning som ger oss ett mål och en betydelse, och den ger oss fyra veckors semester varje år så att vi slipper leva i en ovisshet om vad vi ska göra de resterna 335 dagarna per år. Vi skaffar en partner så vi slipper möta ensamhetens ovisshet, och i förlängningen ger våra barn oss vissheten att vi på ett eller annat sätt genetiskt lever vidare.

 

Den enda ovissheten vi inte kan göra oss av med är hur och när vårt liv slutar. Den existentiella ångesten som vi låter bli att uppmärksamma när vi går på Livets väg med mer eller mindre semipermeabla skygglappar över det oundvikliga ingen av oss kan fly ifrån. Den vissa stänger av för helt, den som vissa på ett brutalt sätt mött och som gjort dem något blasé över livet själv.

”Jag har redan sett ovissheten i vitögat så vad finns det mer i Livet”?

 

Kanske är ovissheten Livets ultimata existentiella ångest som gör att vi hänger upp oss på saker som ger, om inte annat så, en viss tids visshet: arbete, partner, barn, planer inför sommaren osv. Jag menar inte att man ska leva som ett frö för vinden och låta allt bara vara i ett carpe diem förhållningssätt, men när jag hör människor omkring mig så upplever jag att de har svårt för att acceptera en ovisshet jag valt att leva i inom vissa områden.

 

”The root of suffering is attachment”. Så säger Buddha och i mina tankar kan jag hitta en länk mellan anknytning och ovisshet. Om vi har en anknytning till någon/något då får vi en visshet om oss själva i en kontext. Om vi istället släpper på behovet av människor och saker då lever vi i en ovisshet. När vi existerar i en ovisshet släpper vi också på begränsningarna. De som håller oss tillbaka. Det blir till en paradox där dualismen blir till ett förhållningssätt.

 

Till människan med det snälla ansiktet skulle jag vilja säga:

”Jag hör ofta att det är dumt att komplicera det som är enkelt, men samtidigt skulle jag vilja citera filosofen Wittgenstein genom orden: Lek inte med djupen hos den andre. Vi kan se Livet ur olika perspektiv. Det som i första anblicken ses som enkelt kan vid några fler tankevändor bli till något djupare, och finns det någon finare gåva än en annan människas unika tankar? Kanske lämnar dig dessa tankar i en ovisshet men det är inget fel i det. Det är bara Livet”.