Allmänt Juldrömmar, Rödhake, existentialism

Rödhakens Julsaga

 

Det är en av dessa dagar i december när mörkret inte vill ge med sig. Det hänger liksom kvar från den tidiga morgonen och blir bara som en upprepning av föregående dag istället för något nytt. Jag sitter inne i mitt lilla rum som mer eller mindre bara rymmer min röda bäddsoffa, och sitter uppkurad med en filt om mig. Tankar över dagen blir avbrutna av smått kvitter som når mig genom springan i det öppna fönstret. Jag ställer tekoppen på det lilla bordet så att stearinljusets låga fladdrar till framför mig, och låter kvittret få avbryta tanken som nog egentligen inte var så viktig.

 

Där är den. Den vackra sången som jag inte förstår sjunger när mörkret lagt sig. Jag har inte mycket kunskap om fåglar men jag tycker mycket om dem så funderingar ramlar in med jämna mellanrum som handlar om fåglars existens. Jag trodde att fåglarna sov när det var mörkt men så minns jag förra sommaren i Härnösand när jag arbetade där, och där frågan inom handlade om vad fåglarna gör när det aldrig är mörkt. Livets motsatser.

 

Jag ler för mig själv när jag sluter mina ögon och njuter av tonerna som ger än mer välbehag än Mozarts Requiem. Min ingivelse är att gå ut och bara lyssna helhjärtat så jag tar på min vinterjacka, halsduk och vantar och beger mig ut till ett träd i närheten. Jag sätter mig på huk mot trädstammen och sluter mina ögon och sållar bort eventuellt motorljud från passerande bilar på Byggmästaregatan. Det finns inte plats för det när mitt fokus ligger på något vackert högt ovanför mig.

 

När mina ögon öppnas sitter en liten fågel på en gren bredvid mig. Den lägger sitt huvud på sned och jag är inte sen med att fråga den varför det bara är hans kvitter jag får höra i mörkret. I idiotin jag känner över att tilltala djur som jag så ofta gör blir jag förvånad över att den tar några vingslag och sätter sig på mitt uppdragna knä. I glädjen över gesten sitter jag helt stilla och vågar nästan inte andas.

” Du förstår lilla människa att här i mörkret finner jag lugn och harmoni. Under dagen blir jag alltid utskrattad för att min sång har för många toner, och för mitt röda bröst. De andra fåglarna tycker det är för mycket färg och de tycker jag borde tona ner mig lite”.

Jag sneglar runt mig. Tittar i ögonvrån om någon ser detta som händer just här och nu, men mitt nu vana mörkerseende ser inga nya skuggor så jag stannar i stunden.

” Jag älskar dina toner och ditt röda bröst är en påminnelse om våra allas sårbarhet. Hur kan det vara att du är så röd?” frågar jag i det jag inte vågar röra en muskel. Kylan är obarmhärtig och hittar sin väg mellan ligament och hålrum denna sista månaden på året.

 

I sin fundering över sitt svar ger mig den lilla fågeln en aria som får båda mina ögon och min mun att tävla om stor glädje.

” För många år sedan när jag bara var en liten fågel såg jag en människa som behövde min hjälp. Jag satte mig på det livlösa bröstet och sjöng några av mina vackraste sånger så livet skulle vilja återvända. När jag satt där såg jag blodet som rann längs kroppen där livet inte ville återvända. Jag bestämde mig för att stanna där tills solen åter började göra sin entré och jag somnade i utmattningen av toner som bara gav mörkrets skuggor en stunds vila. Därför är mitt bröst numera rött” hörde jag mellan toner och sanningar.

 

”Tack för att du ville berätta dina fina minnen”, sa jag och tittade innerligt in i de små ögonen som var så nära mina. ”Jag lovar att bevara dem och berätta din historia vidare”.

Jag sträckte fram ett finger som jag smekte det blodröda bröstet på fågeln med och på mindre än en sekund var den borta. Jag satt kvar där en stund även om lederna kändes fastfrusna i statiskt läge. Den lilla Rödhaken hade flugit iväg och jag hade fått svar på min fråga.

 

Jag hörde den fortsätta sin sång högt uppe i trädet, och satt kvar och lyssnade en stund med slutna ögon. Det vackra i allt det lilla som egentligen inte är det lilla utan Alltet. Det vi människor glömt för vi är mer uppmärksamma på motorljuden och plingandet från mobiltelefonen som förmedlar ännu en onödig händelse.

Tror ni att jag hittar på? Självklart hittar jag inte på. I Juletid finns inga lögner. Det handlar snarare om hur öppet ditt sinne är.