Allmänt dokumentation, personcentrerad vård

Vad är det du skriver?

              

Det är kväll på ett sjukhus någonstans i Sverige. Jag har just varit inne hos en patient och är på väg för att kontrollera en ordination. För att komma till mitt skrivbord behöver jag gå förbi mina två kollegors. När jag sätter mig på stolen tittar jag ut mot min ena kollega. En ung relativt nyfärdig sjuksköterska. Om jag inte missminner mig var det ungefär ett halvt år sedan hon fick sin legitimation. Denna kväll har jag gått förbi henne många gånger för att hämta läkemedel eller kontrollera något i någons journal, och varje gång jag går förbi sitter hon på sin stol och skriver på datorn. En vindil av irritation sveper igenom mig när jag sitter där och tittar på henne. Inte för att hon är annorlunda än de andra nyfärdiga sjuksköterskorna som också börjat arbeta här. De sitter också och skriver, och de skriver mycket.

 

När jag med en smärtstillande tablett i ena handen öppnar dörren till läkemedelsrummet med min ena armbåge funderar jag över vad det egentligen är alla dessa sjuksköterskor skriver. Och i den självreflekterande andan som jag är van vid funderar jag över om det kanske är jag som skriver allt för lite, men vad är det jag ska skriva? När jag börjar passet läser jag in mig på mina patienter och när passet börjar dra sig mot sitt slut dokumenterar jag hur mina timmar har varit. Där emellan är jag framförallt hos patienterna.

 

Mina kollegor som slutade sin utbildning för inte så länge sedan är en produkt av det nya synsättet ”personcentrerad vård”. Som jag har förstått detta ”nya” synsätt så handlar det om att samtalet är viktigt, att lägga upp en plan i samråd med patienter och att även det lilla samtalet är viktigt. För mig har dessa ingredienser i mitt arbete alltid varit självklara och ofta får jag höra att man har letat efter mig angående någon fråga. Då säger jag att det första stället de ska leta efter mig är hos patienterna. Hur ska jag kunna få ta del av hela människa jag har framför mig om jag inte spenderar tid med personen?

 

Det pratas om autonomi och ett holistiskt synsätt på patienterna. Det gör mig beklämd när jag ser att dessa nya kollegor fortfarande bara vårdar patienter utifrån diagnosen. Vi människor är komplexa strukturer där det fysiska, det psykiska och det existentiella samverkar i en helhet. Det ena påverkar det andra som ger avstamp i det tredje och vice versa. Det som man nu i den nya ”personcentrerade vården” lyfter fram men där man inte har lyckats förmedla det på ett sätt så studenterna kan ta det med sig.

 

Jag låter irritationens vindil svepa ner i korridoren och ut genom den öppna dörren när jag tågar ner med extra smärtstillande till en patient. Utbildningen till sjuksköterska handlar självklart om vetenskapligt förhållningssätt men det är också ett handgripligt praktiskt yrke där studenterna förhoppningsvis får till sig olika verktyg när det gäller kommunikation och bemötande. När jag på jakt efter förbandmaterial på annan avdelning åter passerar kontoret sitter min kollega alltjämt vid sitt skrivbord. Nu med ena benet bekvämt uppdraget under sig och sin privata mobil på laddning bredvid datorn.