Allmänt medmänsklighet, personcentrerad vård, sjuksköterska

Personcentrerad vård - funderingar

 

Jag fick en kommentar på min text om personcentrerad vård som fick mina tankar att landa i varför jag känner frustration över att det ens behövs ett sådant ”nytt” koncept:

 

"Kan det vara så att samhället i stort har förändrats, att fokus har flyttats och att vi därför måste bli påminda om det självklara i bemötande?"

 

På vilket sätt har samhället i stort förändrats? Är det så att vi numera utgår från oss själva och inte från våra medmänniskor? Det är mer än en gång under mina arbetspass som jag funderat över om patienterna är till för personalen eller tvärtom. Det individanpassade samhälle som smugit sig in och nu är vedertaget kanske tar bort vår medfödda omtanke om andra. Att det finns ett behov att klargöra de olika begreppen sympati, empati och medkänsla kan jag förstå, men om omtanken och ett bra bemötande måste bli till en vårdfilosofi då blir jag lite orolig. Att diskutera omtanke och bra bemötande är viktigt för att sträva mot allt bättre vård men utgången måste vara att det är självklara ingredienser för oss i vårt arbete.

 

Vad är det som gör att vi väljer att arbeta inom vårdsektorn med dåliga arbetstider, stress och en ickefördelaktig lön? Vad är det som är drivkraften för att besluta sig för att vara behjälplig för våra medmänniskor när de är i en sårbar situation på grund av sjukdom? Jag hoppas det är för att vi vill göra skillnad. För egen del stretade jag emot både länge och väl med att utbilda mig till sjuksköterska, och det hade säkert att göra med att jag legat så mycket på sjukhus som barn. Men samtidigt är det också det som format mig i min roll eftersom jag kommer ihåg vad jag saknade och vad jag uppskattade från de som vårdade mig.

 

Är det lärosätena som allt mer har gått in för akademin och forskningen istället för att lägga det basala och självklara på grundnivån? När jag läste till sjuksköterska för snart 20 år sedan kommer jag ihåg hur jag tänkte att vissa saker som vi fick till oss hörde hemma på nästa nivå om det nu var så att man hade lust att läsa vidare och senare forska. Självklart ska vi kunna hitta relevant forskning som grundutbildade som för oss framåt kunskapsmässigt, och personligen tyckte jag det var roligt att skriva min uppsats. Men jag har inte kunnat låta bli att fundera över om det varit så att man tagit bort en del välbehövligt grundläggande för att få in lite väl mycket akademi. Kanske skulle man förlängt utbildningen?

Till syvende och sist är vi sjuksköterskor utbildade i omvårdnad. Det står det i vårt examensbevis (fil kand i omvårdnad), men hur många gånger har jag inte fått förvånande kommentarer av undersköterskor när jag är ute i omvårdnaden.

”Det hör till ovanligheterna att sjuksköterskorna är ute hos patienterna” får jag ofta höra.

Jag brukar kontra med att jag har en akademisk utbildning i omvårdnad och dessutom är det svårt för mig att dokumentera hur patienten mår om jag inte har träffat hen.

 

Undersköterskorna är duktiga på omvårdnad men de har inte läst tre år på universitetet och fördjupat sig i undersökningar, behandlingar, läkemedel, författningar, sjukdomar osv . Sjuksköterskan är en spindel i omvårdnadsprocessen och för att det ska bli så optimalt för patienten som möjligt måste jag ha samtal med patienten, med mitt kliniska öga värdera och utvärdera och jag måste kunna avgöra vad jag tror är bäst för just denna personen utifrån min insamlade information som jag sedan tar upp på ronden.

 

Om jag inte har ett bemötande som uppmuntrar patienten att ge mig ärlig och sanningsenlig information utifrån mående och helhet hur ska jag då kunna agera utifrån dennes bästa? Ja, det är självklara saker för mig. Det är för mig självklart att jag utgår från patienten och de behov den har och har man inte ett holistiskt synsätt då blir det svårt.

 

Människors värde förändras inte hur mycket än samhället förändras. Vi är lika sårbara och i behov av medmänsklighet. Fokus ska alltid vara på de vi vårdar. Vi har valt att arbeta med människor som på olika sätt är i en sårbar situation. När arbetsdagen är slut stämplar vi ut medan patienten får stanna kvar. Tiden jag är på mitt arbete är till för att göra det så optimalt för de vårdbehövande jag möter, inte underlätta för mig själv.