Allmänt Vårdförbundet, personcentrerad vård, tillitcentrerad omvårdnad

Personcentrerad vård - vari ligger nyheten?

 

För ungefär ett år sedan när jag ändå var i Stockholm passade jag på att ha ett möte med en kvinna på Svensk sjuksköterskeförening för att prata om mina tankar angående Tillitcentrerad omvårdnad. Det var ett trevligt samtal men jag fick också till mig att det jag pratade om nog var det som nu hade kommit i ropet och som hette Personcentrerad vård. Dessutom har jag inte doktorerat  så att jag med mina tankar skulle göra en skillnad fanns inte, så jag gick lite med svansen mellan benen ut i den ljuva vårsolen och kände mig något tom inombords. Bemötande, och ett gott sådant, inom vården är något jag brinner för och plötsligt stod jag där och insåg att jag inte behövde kriga mer för det som jag tyckte var viktigt för det var redan någon som lyft det, och något som man nu arbetade allt mer emot.

 

När luften där och då gått ur mig angående bemötande så lät jag det vara och inriktade mig på annat som också är viktigt för mig. Jag läste inte ens in mig på personcentrerad vård utan utgick från att det handlade om ett bemötande som stod i likhet med mitt eget förhållningssätt. För några veckor sedan kom jag i kontakt med detta ”nya” och gick ut på nätet för att leta mer information. Jag hittade en text från Vårdförbundet som jag skrev ut och tog mig an.

Ju mer jag läste ur denna text (”Vad alla behöver veta om personcentrerad vård”) desto mer provocerad blev jag, och insåg att detta inte var det jag hade pratat om. Som förklaring stod det att man som vårdpersonal ska utgå från den unika personen, efterfråga personens förmågor, att vården ska vara sammanhållen och att vården ska möta varje människa med värdighet, medkänsla och respekt. När jag på kvällen gick hem från jobbet med texten i min väska gick nästan ögonen i kors av förundran. Vad är det för nytt i ett sådant påstående? Är det inte den värdegrund vi har med oss från vår utbildning och som vi arbetar utifrån, tänkte jag. När jag kom hem lät jag min frustration rinna av mig och satte mig för att rensa tankarna med en kopp te med son Junior istället.

 

Det gick några dagar när jag lät texten ligga bredvid sängen. Jag sneglade mot den där den låg och bestämde mig till slut för att läsa färdigt det jag påbörjat. Tyvärr avtog inte mina frågor ju mer jag läste utan de blev tyvärr allt fler. När jag läste hur den personcentrerade vården utövades i praktiken fick jag till mig att patientens egen berättelse är förutsättningen. Jag skakade lite lätt på huvudet och såg inget nytt i det. ”Berättelsen fångar personens egna drivkrafter, resurser och förmågor samt känslomässiga, sociala och praktiska behov”. Återigen fick jag ta ett djupt andetag och ställde mig själv frågan: ”Är det inte det holistiska perspektivet vi alla vårdar utifrån?” Uppenbarligen är det inte så.

Det stod om det viktiga samtalet med patienten, och hur det skapar trygghet. Och att även de korta samtalen var viktiga. Här kände jag hur min puls steg och bekymmersrynkan mellan ögonen ville inte ge med sig. Jag blev ärligt orolig för att detta ens var nödvändigt. Har det basala fått stå undan för att sjuksköterskan numera har blivit en akademisk profession?

 

Det jag fick ut av denna text var en grundläggande värdegrund som jag fick till mig när jag läste till sjuksköterska. Det finns inget nytt i det däremot har sjukvården kommit på avvägar sedan några decenniers tillbaka. Texten var som en käftsmäll mot mig och mot alla de som arbetar utifrån värdegrunden att varje människa är unik.

 

Mötet och samtalet med patienterna är grunden för bra vård, och det har alltid varit min ledstjärna. Det är också det som gjort att jag kommit på kant med sjukvården då jag sett varje patient som en unik person, och det är därför jag numera arbetar inom bemanningsbranschen. När jag arbetade på Hospis var det så vi bemötte varje patient. Där hängde vi en skylt på dörren när vi hade samtal och där sågs samtalet som en lika viktig del som den övriga vården. När Vårdförbundet skriver i sin text att detta även kan gynna den palliativa vården blir jag därför provocerad eftersom det nu är 15 år sedan jag arbetade på Hospis. Än en gång frågar jag mig vad som är nytt i den personcentrerade vården men får inget svar. 

 

Tillitcentrerad omvårdnad är steget efter personcentrerad vård. Där handlar det inte bara om att samtalet ger trygghet utan VAD är det i samtalet som ger trygghet? Hur når jag en medmänniska som är i en sårbar situation just nu? På vilket sätt kan vi lyfta medkänsla som en imperativ ingrediens i god omvårdnad?