Allmänt acceptans, chocolate, medmänsklighet

Viannes uppmaning

                                    

Jag sitter i tv-rummet med patienterna. Tittar in mot expeditionen mitt emot och ser allt folk som sitter där. Samtalar med varandra. Folk går in och ut i en strid ström och jag sitter kvar där i soffan. Någon har satt på en något suspekt film på tv: n. En film jag aldrig skulle välja att se men om jag vill komma nära de som sitter bredvid mig i soffan då får jag stå ut. Ibland stoppar jag in fingrarna i öronen så jag slipper höra ljudet som ska förstora den bestialiska handlingen på tvskärmen, ibland blundar jag eller sneglar med bara ett öga.

 

Personen bredvid mig tittar på mig och ler. En människa som varit med om mer än vad hen borde. En människa som gjort val som i stunden upplevdes som bra men som här och nu visat sig bli en rundgång personen inte kan ta sig ur. Därför sitter vi här; jag i egenskap av sjuksköterska och personen som patient.

 

Jag ler tillbaka. Under dagarna som gått har jag förstått att min uppriktiga ärlighet när det gäller filmers substans som jag verbaliserat inte alltid varit så uppskattat så jag håller numera tyst. Det är en tyst överenskommelse mellan oss som sitter där. Jag vet dock att de uppskattar att jag är där. Det blir ett naturligt forum till att också prata om annat i livet.

 

Filmen fortsätter och mitt intresse är inte särskilt stort men lika väl som att sitta på kontoret där kollegor pratar om sitt känner jag att jag hellre sitter här och kanske får möjligheten att få höra om människors liv, erfarenheter och kanske kunna ge lite tips som kanske kan ge glädje framöver.

 

Jag tittar upp mot glasrutan som skiljer rummet från korridoren, och den sol som äntligen börjat vakna till liv detta året speglar sig i glaset. Jag ler och känner hur mina celler börjar leva. Vintern har varit ansträngande men nu är ljuset här igen och jag njuter. När jag följer solens väg där i den senare eftermiddagen skymtar ett ansikte till i glasrutan.

 

Det är Vianne med sina varma bruna ögon, sitt vackra bruna hår och sin älskvärda framtoning som ler mot mig. ”Det är dags att dra vidare”, säger hon till mig. Jo, jag vet att det är dags. Min tid här börjar dra sig mot slutet och mitt förhållningssätt är inte längre något pittoreskt småtrevligt utan sådan jag är. Jag vet att när det blir en sanning är det dags att dra vidare.

 

Inte för att jag har problem med kollegor men för att det blir uppenbart vem jag är här för. Det är bara så det är. Förr såg jag det som en diss av mig, nu är det en bekräftelse på att jag gjort ett bra arbete. Det finns inget rätt eller fel i det utan bara något som behöver vara där för att ge balans. Jag känner att efter två månader på samma ställe börjar jag bli rastlös. Det är som Viannes nordanvind ger sig till känna när det är dags för hennes uppbrott.

 

Det finns en viss typ av sorg att vilja gå vidare. Det handlar inte om de som arbetar här eller de som är patienter. Allt har varit bra och jag tar med mig många nya fina möten, erfarenheter och livsberättelser som visat mig en annan del av det samhälle jag är en del av. Möten som gett mig ännu en ödmjukhet över livet och hur förgängligt allt är beroende på vilka val vi gör.

 

Kanske ger mina möten mig en möjlighet till än bättre val framöver. Vad jag hoppas är att de jag träffat ska se sin egen betydelse och i det se andra val än de hittills sett. Kanske kan ett litet frö sås där i turbulensens kaos. När jag ser Viannes spegelbild några meter framför mig i glasrutan möts jag av ett lugn inom mig. Det har alltid varit ett sting av sorgslig uppbrottskänsla när hon dykt upp men så är det inte idag. Det är bara som det ska vara.

 

Ruljangsen inne på kontoret har börjat avta i det att personal slutar för dagen. Lugnet lägger sig, filmen där alla mördar alla är också slut och Viannes spegelbild har slocknat när solen dragit sig mot horisonten och förkunnat sitt dagliga farväl. Jag reser mig och när jag går ut i korridoren meddelar jag att kvällsmaten är serverad.