Allmänt bemötande, personcentrerad vård

Det viktiga "lilla samtalet"

          

Det är ännu en stressig dag på en medicinsk avdelning någonstans i Sverige. Mina fötter verkar vara ett halvt steg efter och jag försöker hinna med nya ordinationer av läkare samtidigt som jag ska utföra mina vanliga uppgifter. I det där halva steget bakom känner jag en groende frustration över att inte hinna med att checka av hur patienterna mår.

Jag har varit inne på fyrabäddsrummet några gånger under dagen, och varje gång ser jag den lille mannen sitta på sängkanten. Benen dinglandes och med händerna knäppta mot knäna. Han är tyst. Gör inget väsen av sig. Ber inte om något. Jag tittar upp på klockan som hänger på väggen ovanför dörren och beslutar mig för att avvara fem minuter, även om det halva steget efter eventuellt till slut kanske blir till ett helt. Innan jag frågar om jag kan få sätta mig på sängkanten bredvid honom tar jag ett djupt andetag och landar i stunden. Han skiner upp och flyttar lite på sig i det att han bjuder in mig att sitta bredvid honom. Jag låter det som är runt omkring försvinna och låter honom förstå att hela mitt fokus är här och nu med honom. Vi pratar om allt möjligt under de där fem minuterna och sedan går jag vidare. Efter ett tag kommer jag tillbaka in i rummet och på min väg ut stoppar mannen mig som fortfarande sitter med händerna knäppta i knäet.

”Jag vill bara berätta för dig hur mycket samtalet med dig gjorde för mig”, sa han med ett stort leende.

 

När jag läser om det nya synsättet inom vården ”personcentrerad vård” så har jag svårt för att hitta det som är nytt. För mig har alltid det holistiska perspektivet varit det som är rätt för mig. Med holistiskt menar jag att en människa är uppbyggd av tre enheter: fysiskt, mentalt och andligt (själsligt). I den vård jag bedriver kan jag inte ta ut en komponent utan behöver se till helheten för att kunna nå fram till den personen.

Sedan kan man fråga sig vad syftet är med att ”nå fram”. Kan syftet få vara att bli sedd i den situation patienten befinner sig i? Kan syftet vara något som jag inte kan se vidden av just här och nu? Kanske ett frö som sås som sedan efter ett tag kan få lov att börja gro? Kan syftet få vara att bara ha en medmänsklig interaktion här och nu som lugnar för stunden?

 

Oberoende av vad patienten önskar så anser jag att det är min uppgift är att möjliggöra för patienten att så det där fröet, och det enda sättet som jag kan göra det på är att vara närvarande. Närvarande i detta nu så att patienten känner en tillit till mig genom min öppenhet.

 

Personcentrerad vård poängterar det ”lilla samtalet”. För mig är det lilla samtalet inkörsporten till det stora. Utan det lilla samtalet kan inte det stora komma till stånd. I det som kanske patienten upplever som det lilla är det min uppgift att vara uppmärksam på ord, tonfall, imperativ och det outtalade för att med min kunskap kunna identifiera det jag tror kan vara av värde och sedan ge det tillbaka till patienten. Empatisk kommunikation och MI innefattar det ”lilla samtalet” där tilliten från patienten till mig som professionell yrkesutövare skapas.

I detta samtal finns en distinktion mellan privat och personligt som jag genom mina personliga misstag har hittat fram till. Kanske behöver vi alla göra våra felsteg för att kunna hitta en balans.

 

”Var är du, vad har du med dig, hur mår du och vart skulle du vilja landa” är ord jag bär med mig i min kommunikation med patienten. För mig handlar det om att samla information, göra en analys, ventilera den med patienten och sedan göra upp en plan, eller ge tips. För att kunna få tillgång till den informationen behöver jag vara där var patienten är. Inom somatiken handlar det om att sätta mig på sängkanten, stanna upp i medicindelningen och kanske återkomma efter ronden när jag sett ett bekymrat ansiktsuttryck.

Inom psykiatrin handlar det om att sitta med där patienterna ofta är, i dagrummet. Jag har fått höra att jag är lat när jag sitter med patienterna och tittar på mer eller mindre suspekta filmer framför att sitta på kontoret och flamsa med kollegor. Jag sitter inte och tittar på dessa filmer för att de ger mig något. Jag sitter där för att vara en del i det som de befinner sig i. Bara genom att vara där kan jag eventuellt se fram emot ett ”litet samtal” som sedan kan generera något större.

 

Alla vill inte prata om något djupare och då är det bra bara så, men det är min uppgift som vårdpersonal att se helheten av den personen jag har framför mig, både ur ett fysiskt, mentalt och andligt perspektiv.

 

”För många år sedan hade jag och min kollega hand om en patient med långt framskriden pancreascancer. Vi visste båda att hen inte hade långt kvar att leva och även patienten visste det utan att det blev verbaliserat. Min kollega propsade på att patienten skulle prata om sin förstående död och blev frustrerad när hen inte ville. Jag å min sida var närvarande och pratade om allt annat än döden för jag utgick från att patienten fick det behovet tillgodosett någon annanstans. Frågan var för vems skull döden skulle belysas. Var det för vår skull eller för patientens? Vi hade många diskussioner om detta jag och min kollega, och när vi träffades femton år senare kom vi båda ihåg patienten och varandras frustration. Det var en bra eftertanke för oss båda.

 

Vi ska inte förringa det ”lilla samtalet” utan se det som en del i den helhet av vård som vi vill ge våra medmänniskor. Vårdinstitutionen är min domän som personal, den är och kommer aldrig att bli patientens. Precis som jag behöver bli sedd och bekräftat när jag är i en situation och på en plats som är helt främmande för mig så är det, för mig, viktigt att se den osäkerheten och oron hos mina patienter. Om jag inte stannar upp, sätter mig på sängkanten och tillåter patienten mitt personliga Jag i fem minuter ger jag inte heller hen möjligheten att bli sedd ur ett holistiskt perspektiv, som en hel människa.