Allmänt anknytning, trauman

Enoks betydelse

 

Det är en dag i april. Himlen är blå. Det nya ljuset för året är här och mitt ansikte spricker upp i ett leende. Jag tittar ut på trädet utanför mitt vardagsrumsfönster där knopparna är stora och gröna. Min ”husduva” Enok kommer med små späda pinnar till sin fru som ligger i boet högt uppe bland grenarna. En främmande duva försöker göra sitt intrång men Enok är snabb och med majestätiska vingar flyger han mot inkräktaren som inte är upplagd för en närkamp och vänder på klacken. Lugnet lägger sig åter och Enok flyger iväg för att hämta ännu en liten pinne så han kan försäkra ett tryggt bo.

 

Enok han skyddar sitt revir, sitt träd där han nu bott något år. Min blick glider bort från det ännu glesa nygröna trädet och lägger sig att vila på ett fjäderlätt moln snett ovanför trädtopparna. Någon sa mig en gång att jag var gränslös. De orden har stannat kvar inom mig och har varit en källa till många funderingar. Jag tror inte de orden var menade som kritik utan handlade om ett neutralt konstaterande. Det finns inte bara en typ av gränslöshet, och inte heller bara en gradering. Tankar som går in i varandra och bort från varandra. Tankar som landar i Aten för många år sedan, en ursäktande jag-uppfattning men som också landar i en Högkänslig personlighet.

 

Vi är alla olika med olika erfarenheter som påverkar oss, och vi har alla fått olika sätt att hantera impulser av dåliga erfarenheter. Ibland blir impulskontrollen diametralt annorlunda mot det vi i vanliga fall ger ut av oss själva, och det är då det slår gnistor och människor runt omkring står oförstående.

Det fanns ingen som lärde mig gränser när jag var liten. Ingen som värnade min själs skador eller kände stolthet över mig. Kanske fanns det en stolthet men det är inget jag kommer ihåg. Min hågkomst handlar om att kärleken var villkorsbaserad på olika sätt. Ett litet barn ska inte behöva leverera för att få kärlek. Inte heller ska det behöva finnas en oro för att bli slagen eller bortlämnad. En människa som blivit traumatiserad som barn och som inte fått en trygg anknytning är alltid i underläge känslomässigt. Det utesluter inte en stark person. En paradox som tar tid att förstå och hantera, och som är svår att möta.

 

Duvan Enok slipper sådant huvudbry. Han gör ett bra arbete med att sätta gränser och skydda sin fru. Kanske kan han lära mig lite om jag ger mig tid att studera honom. När han sitter på mitt balkongräcke och försiktigt närmar sig fröerna jag lagt ut till honom så tittar han lite snett på mig även om jag pratar lugnande med honom, och försäkrar honom om att jag inte vill honom något illa. Hade han haft lite större förmåga till reflektion hade jag berättat alla mina hemligheter för honom, men istället blir det på hans premisser. Även om Enok inte är mer än en duva så är det en lugn enkel kommunikation mellan oss. Ett skönt varande för någon som alltid varit tvungen att ha koll på andra och deras behov.  

 

Det finns inget annat än härifrån och framåt. Så har det alltid varit och kanske är det just förmågan att se litenheten i det stora hela som förskonat mig och fortfarande håller mig på fötter. Skönheten i det lilla som ger näring framåt. Så litet och så simpelt men ack så svårt.