Allmänt bemanningsföretager vinst, mål, politik, sjukvården

Patienten och Produktionen

 

Några månader innan riksdagsvalet i höstas läste jag att vården var en högt prioriterad fråga hos väljarna och mitt hopp om att politikerna nu äntligen skulle visa ansvar och värde för en grupp människor som arbetar i en sektor som berör oss alla steg. Ju närmare valet vi kom såg jag hur min ballong fylld med nytänt hopp sakta började pysa ut i en ljudlös viskning. Till slut fick jag inse att inte heller i detta val fick sjukvården den framstående roll som jag hade önskat.

 

Det har blivit sagt att all hyrpersonal ska vara borta efter år 2019, men tyvärr ser jag hur det går åt motsatt håll. Så sent som i början av veckan läste jag att 14 av 24 sjuksköterskor på kvinnokliniken i Lund har sagt upp sig. Ledningen hade nu förstått allvaret och hade börjat agera, antagligen ännu en gång för sent. ”Nu fick de kanske förlita sig på hyrpersonal fastän de inte ville det” hette det. Jag skakade uppgivet på huvudet och såg kaoset framför mig.

 

Hur oakademiskt det än kan verka så har de flesta som arbetar inom sjukvården gjort valet att vilja hjälpa sina medmänniskor på olika sätt i sin yrkesroll. Vi som vårdpersonal sätter en annan person i fokus och med vår kompetens vill vi försöka lindra, vårda och rehabilitera. Jag tror och hoppas det är på det viset för alla, så när personal går på knäna på grund av extrem arbetsbelastning så gör de verkligen det. Att ta in hyrpersonal är inget alternativ, och det skapar inget gott. Tvärtom skapar det osämja mellan de som finns kvar på arbetsplatsen och de som valt att vara inhyrd på grund av att de inte orkar tillhöra en organisation som inte lyssnar på sin personal. Det är en sak att ta in hyrpersonal under kortare perioder men att förlita sig på dem för att en organisation ska kunna gå runt skapar inget annat än stress.

 

Genom att inte lyssna på sin personal så att de till slut inte ser en annan utväg än att säga upp sig så går ledare in i ett tunnelseende där de missar att se konsekvenserna av det primära fokuset. De ser inte hur enheten går miste om kompetent personal som valt att vara just där, och med det även deras specialkunskap. Istället ersätts de av sjuksköterskor som är kompetenta men som inte har visionen organisationen behöver. Inhyrd personal löser dagens göromål men är inte anställda och arbetar därför utifrån annan grund.

 

Mitt i allt detta står vinnarna, bemanningsföretagen. Konsultchefer som övervägande inte har någon sjukvårdsutbildning och som vill tillsätta personer på ett uppdrag ibland utan vetskap om det reella behovet. Dessa konsultchefer förespråkar ett företag som ska gå med vinst, och bemanningsföretagen är inget undantag. Vi hyrsköterskor har blivit till en handelsvara där företagets vinst går före den kvalitet som ska förmedlas, och hur skulle det kunna vara på annat sätt när mellanhanden inte är sjukvårdskunnig?

 

Denna sommaren har jag överösts med mail, sms och samtal från bemanningsföretag som ibland inte ens frågat om mitt cv. Företag som i mening nummer tre frågar vad jag vill ha i lön utan att veta min kompetens eller mitt önskemål om arbetsplats, och där mitt nej till erbjuden lön blir till en förhandlingssituation som är mer hemmahörande på en marknad i Marrakech. Då handlar det inte längre om att ge köparen bästa förutsättning utan enkom om bemanningsföretagets vinst. Trycket på företagen att leverera har gjort att de ibland sett genom fingrarna på vem som passar bäst var. Ibland tar de även på sig uppdrag som de sedan inte har personal för, för vinsten vill man gärna ha.

 

När ska politikerna börja ta sig an denna koloss som heter sjukvården som totalt håller på att braka ihop? När ska de förstå att drivande och engagerade anställda säger upp sig för att de inte bara blivit nyttjade utan också utnyttjade till den grad att många får en utmattningsdepression som gör att de kanske inte kommer tillbaka till det yrke de egentligen brinner för?

 

Kanske är sjukvården för politikerna som min bil är för mig: När jag börjar höra misstänksamma ljud från motorn som jag helst inte vill ta till mig så ökar jag volymen på stereon. Innan vägs ände måste vi sänka ljudet för även om vi inte vill höra så måste vi till slut lyssna. Förhoppningsvis är det inte för sent för min bil, men tyvärr är jag tveksam när det gäller sjukvården, och till slut är det alltid tredje part som blir drabbad, nämligen patienten. Patienten som borde vara den som står i fokus. Den patient vi en gång alla själva blir.