Allmänt HSP, Istanbul

Fiskmåsar och detaljer

 

För mig har det varit viktigt som förälder att ge mina barn upplevelser när de växte upp framför att ge dem materiella ting, så jag har i görligaste mån rest med Junior och Senior. För att kunna komma iväg har oftast boendet på vår slutdestination fått stå tillbaka, men för mig har det inte varit en stor uppoffring. Jag har inget behov av fina ställen, jag vill hellre komma nära folk och vara en del av det genuina istället för att vara särbehandlad på ett fint hotell bakom murar. Det har varit viktigt att ge barnen andra kulturer och fina möten. Vad jag har fått till mig så här när de nu är vuxna är att de uppskattat det mycket.

 

Ett minne jag har är hur Junior när vi kom till Kos med reguljär flyg (självklart mitt i natten eftersom det var det billigaste) var i full färd med att hjälpa till med att duka frukost tillsammans med personalen när jag vaknade efter min halvslummer på en av hotellets soffor innan vi kunde få vårt rum en tidig morgon. Jag tittade mig yrvaket omkring men allt var lugnt. Han har en förmåga att falla in var helst han är.

Ett annat minne är hur Senior får bra kontakt med gästarbetaren från Nepal som arbetade på matstället vi brukade äta på när vi var i Goa, och hur han följde med honom en kväll för att spela biljard. Möten som inte kan bli en verklighet om inte förutsättningarna är sådana att det är en avslappnad atmosfär.

 

Inför denna resan till Istanbul satt jag och letade på nätet efter billiga hotell. Min vana trogen började jag med de billigaste men efter ett tag tog jag ur tanken från sitt vanliga spår och konstaterade att jag kunde unna mig något lite mer ”fancy”. Något obekväm och lite busig beställde jag ett rum på ett fyrstjärnigt hotell.

 

När jag kom dit ville någon bära min väska. Jag protesterade lite men förstod snabbt att allt var som det skulle. Jag harklade mig och drog undan handen som var i manövern att ta tag i väskan. Senare den kvällen ville jag fira att jag var på semester och undrade om jag fick ta med mig ett glas vin till rummet.

”No problems”, sa den evigt leende kyparen, och sedan tillade han ”Wait a minute”.

Jag log tillbaka men visste inte vart jag skulle ta vägen när han satte mitt glas på en bricka, en skål nötter bredvid och tågade iväg till hissen. Han gjorde sitt jobb, och han gjorde det bra men jag är väldigt ovan och obekväm i sådan service, och impulsen som jag kvävde var att ta glaset och nötterna och säga tack men nej. Jag kompenserade dock allt genom att tio minuter senare välta ut nästan hela vinet i sängen när min sladd till datorn tog sig lite väl stora friheter. Zen, status quo, normalitet, plus minus noll, tror jag någonstans det slutar i.

 

När jag reser är jag mer intresserad av detaljer än det stora. Jag går till sevärdheterna eftersom det förväntas av mig. Jag sicksackar mig fram mellan selfiesuktande koreaner och undrar om de verkligen känner atmosfären eller om det viktigaste är att ha med sig hem så många foton som möjlig. När jag går upp till balkongen på Haga Sofia i ett av tornen och ser de nötta stenarna som mina fötter trampar på undrar jag vem som gått där innan. Jag undrar hur det såg ut då under alla tidsperioder, vad var levnadsvillkoren och vad var det för ljud man hörde?

 

Jag föredrar att se de små detaljerna när jag är ute och reser. Sitta på ett café och lyssna på människor, vad är det för fågelljud som finns här, hur bemöter människor varandra? Jag vill vara en liten doldis som tar foton med mitt inre för att lagra inom mig. Det finns inga foton från min kamera som kan ge mig helheten av alla sinnena, så jag tar inte så många bilder. Jag konstaterar att jag är här för min skull, min upplevelse och att det är bra nog.

 

Jag kom mitt i Ramadan och när mörkret lagt sig på kvällarna svämmar det över att människor som med festlig musik och matstånd äntligen får äta. Igår var en sådan dag då jag hade stått på hotellets takterrass och i mitt huvud snirklat fram en väg genom gränderna under mig som skulle ta mig på nya äventyr och sedan leda mig tillbaka till mitt hotell. Självklart blev det inte så. Jag gick och gick, hamnade mitt i en festlighet och när jag insåg att jag kanske skulle hamna i samma situation som samma dag som jag kom, nämligen i kaos så vände jag 180 grader och försökte komma ihåg husen jag lagt på minnet bakom mig.

 

Nu sitter jag på takterrassen och inväntar anstormningen av människor som nu äntligen får äta. Mitt emot på ett av hustaken får jag syn på en fiskmåsfamilj och mitt ansikte spricker upp i ett stort leende. Jag sitter länge och följer deras aktiviteter.

 

För mig är det de små sakerna som gör helheten vacker.