resor Istanbul

Istanbul

 

”Titta så fint det är med alla hustaken. Jag undrar vad som händer där nere på gatorna”, sa jag till Junior när vi höll på att flyga in för att mellanlanda i Istanbul. 

Det är några år sedan nu, men min nyfikenhet över staden Istanbul försvann inte. Speciellt inte som jag såg dokumentären ”Katterna i Istanbul”, så nu är jag på väg. Lika högt ovanför men utan Junior vid min sida. Istället är sätet till vänster om mig tomt på flighten när jag börjar min nerflygning.

 

Blå moskén har varit en av mina mål, och kanske handlar min nyfikenhet om den gränslösa blandningen mellan Asien och Europa. Jag vet inte, men fem dagar i min ensamhet med en förhoppning om att få testa mina sinnen med nya intryck har varit mitt mål.

Det tog inte längre än trettio minuter innan mitt åttonde eller är det mitt nioende sinne, paniken, testades. Det är märkligt hur jag har kunnat resa som jag har gjort jorden runt med tanke på hur oerhört dålig jag är på att ta instruktioner. GPS tanten och jag är och har aldrig varit goda vänner, vilket åter igen blev uppenbart för mig när jag landade på slutdestinationen för flygbussen och bara skulle ta mig en liten promenad till hotellet.

 

”Det här går nog bra”, tänkte jag i en förhoppning som aldrig tidigare infriats, och som inte heller nu ville gå min väg. Där gick jag med min väska släpandes efter mig, en svettår som snabbt följdes av en andra medan jag visade min mobil för främmande människor och bad om vägbeskrivning. Nu såhär i efterhand skrattar jag åt mig själv men just då var det ingenting som var roligt alls. Jag togs mellan gränder, vidare till en marknad med ett myller av gränder där lokalsinnet totalt försvann och tillbaka till nya gränder. Till slut började resväskan bakom mig kännas tung och oron över att för evigt vandra omkring på vägar som inte ledde någonstans medan mitt hotellrum gavs till någon annan blev alltmer som en realitet.  

Mannen som såg mig passera honom tre gånger inom loppet av en minut i min iver att försöka komma i fas med pilen på Google maps måste ha tyckt att jag var lite trångsynt men jag gav honom en uppgiven nick blandat med ett leende allt medan ännu en svett droppe kittlade mig mellan skulderbladen.

 

Det som borde ha tagit mig 20 minuter tog mig istället en och en halv timme, men i mitt irrande hann jag nästan se halva sevärdheterna i Istanbul innan jag ens hade landat på mitt hotell. När jag väl var framme la jag mina armar på disken framför mig i uppgivenhet och sa med en lättnadens suck:

”I’m so happy to finnaly have found you”.

Mannen bakom disken tittade lite konfunderat på mig och där i min totala oförmåga till lokalisation undrade jag hur jag hade kunnat utsätta mig själv och barnen för det så många gånger. Hade de lidit några trauman över min vilsenhet tänkte jag när hissen tog mig upp till tredje våningen? Förhoppningsvis hade upplevelserna de varit med om kompenserat för mitt bristande lokalsinne, funderade jag. Jag tänkte inte fördjupa mig i det just nu när jag det är meningen att jag ska njuta av en efterlängtad ledighet och passerade eventuella skuldkänslor till ett annat datum.

 

Det tog dock inte mer än femton minuter på hotellrummet innan jag åter igen gav mig ut för att hitta lite att äta. Självklart var hotellet försvunnet från Istanbuls gator när jag skulle hitta tillbaka men å andra sidan fick jag sett lite av det genuina Istanbul där man resolut sätter ut ett antal bord mitt i vägen för att inta sin middag sent en vardagskväll.

 

Det blev en god natts sömn efter att ha fått ta del av böneutrop, DönerKebab och vänliga människor.

En ny dag väntar. Med nya äventyr.