Allmänt empati, etik, sympati

"Jag tycker synd om dig"

           

Det har varit en välbehövlig ledig dag med lite småprojekt. Hösten är här och jag sitter och tittar ut på de gula löven som i all sin trötthet viskar på återseende. Det gamla lämnar in i en temperatur som inte kan bestämma sig om det ska vara varmt eller kallt, och som får mig att ännu gå utan strumpor i skorna. Viftande tår i frihet som längtar efter det nya som följer efter att det gamla fallit ner till marken och förmultnat. I en tystnad som bara avbryts av råkorna vandrar tankarna till meningen: ”Jag tycker synd om dig”. Den kan uttryckas verbalt eller antydas i ett ansiktsuttryck. En mening jag funderat en del över. Det finns inga barn hemma längre som distraherar tanken så den får fritt spelrum och kan flyttas sig mellan olika nivåers innebörd och dissekeras i olika avstamp.

 

”Jag tycker synd om dig”. En mening som uttrycker en omtanke om en annan människa. Åtminstone från sändaren, men vad gör den med mottagaren? Även de outtalade orden som bara blir till en tanka kan förmedla denna känsla genom tystnad eller genom andra ord.

Jag som ofta möter människor i kris i mitt arbete har väldigt svårt för att säga den meningen. För mig ger de orden en klapp på huvudet, som om sändaren ställer sig över mottagaren som inte kan befinna sig någon annanstans. Det blir till ”ett du och ett jag” med en gräns mellan oss. Det blir en subjektiv beklagan över något som antingen inte går att förstå eller något det inte finns tid att sätta sig in i.

 

”Jag tycker synd om dig” är definitionen på sympati. Ett konstaterande som inte visar mottagaren mer än hur sändaren hade reagerat om hen hade hamnat i samma situation: i apati, för är inte sympatin ett apatiskt förhållningssätt som på sin höjd kan producera tårar å den andres vägnar?

Jag har alltid varit allergisk när någon har tyckt synd om mig, sedan kvittar det om det handlat om en missad tentamen eller en ansträngande barndom. Om jag fått det till mig har jag tänkt: ”Vad ska jag med det till? På vilket sätt hjälper det mig att någon tycker synd om mig?”  

 

Om ”Jag tycker synd om dig” byts ut mot till exempel ”Jag beklagar vad du behövt gå igenom” då blir det, för mig, en helt annan sak. Då handlar det om en avgränsad, specifik situation istället för att handla om hela mig som person. När det är synd om hela mig då hamnar jag tillsammans med de gula löven på den våta marken, men riktas beklagandet till något jag varit med om får jag bibehålla mitt egenvärde. När vi avgränsar det som det är synd om då ger jag också mig själv en chans att sätta mig in i det mottagaren varit med om och kan då agera utifrån ett empatiskt förhållningssätt. Vi kan vara närvarande i något vi själva kan sätta oss in i och agera utifrån, och det är just där skillnaden mellan sympati och empati är.

 

Jag är övertygad om att vi alla vill känna oss i kontroll och med ett egenvärde även om vi hamnar, eller har hamnat, i svåra situationer i Livet. Att bli definierade utifrån det vi varit med om istället för de vi är får den där klappen på huvudet att kännas som en genomdränkt yllemössa som kliar, ångar och bara ger obehag.

Kanske tycker du jag är petig, men ord är viktiga och innebörden av de ord vi använder än viktigare. De ord vi använder både i tanke och verbalt är frön till en senare inställning och handling. Tror jag.