Trygghet och stabilitet

          

Mörkret denna oktoberdag har redan slagit klorna i hörnen i rummet och jag gör tappra försök att lysa upp dem genom att tända värmeljus lite överallt. Jag och min väninna sitter med var sin kopp te och pratar om livet. Vi har känt varandra i många år men de senaste åren har våra möten blivit allt färre. Barnen har blivit stora och våra vägval har gjort att våra träffar inte är lika självklara som förr, men omtanken för varandra finns kvar. Till slut landar vi i det senaste året och jag berättar om människor som stått mig nära som har valt att gå vidare utan mig.

”Jag har alltid sett dig som en stark och något rastlös person som far iväg på olika uppdrag, och som inte har svårt för att uttrycka dina åsikter. Jag har också alltid sett det som att du har många vänner”, säger min väninna till mig.

Hon fortsätter:

”Jag hittar trygghet och stabilitet i kollegor och i de människor som delar mina fritidsintressen. Jag hör dig prata om ensamhet och den ensamheten hade du kanske sluppit om du stannat kvar på en arbetsplats istället för att arbeta som bemanningssköterska runt om i Sverige”.

 

Tystnaden lägrar sig och det enda som hörs är bakgrundsmusiken i sin konversationstillgängliga volym. Jag tittar in i vekens mitt och känner hur olika vi är.

”Ensamheten är inte något negativt för mig”, säger jag i det jag inte riktigt kan få rätt på hur hon egentligen menar. ”Ensamheten är precis som tvåsamheten ett aber och en välsignelse. Jag känner mig inte ensam i min ensamhet. Det är där jag hittar min kreativitet och min lust till att utmana mig själv på olika sätt.”

Jag blir nyfiken på hennes ord och jag inser att det hon kanske säger är att om hon suttit i min situation hade hon lidit av ensamheten. Stabiliteten i vardagen där samma människor cirkulerar ger henne en trygghet som jag inte riktigt kan förstå.

”För mig är inte tryggheten i min omgivning viktig. Kanske har det med mina erfarenheter i livet att göra som har handlat om att det inte funnits mycket yttre stabilitet. För mig handlar tryggheten om att hitta den inom mig själv för då kan jag vara var som helst. Den har jag med mig överallt”, säger jag med ett leende mot kvinnan i andra änden av soffan.

 

När det gäller arbetskamrater har jag alltid känt en glädje och tacksamhet över alla de fina möten jag fått vara med om just för att jag inte har en stabil arbetsplats och i det träffar samma människor varje dag. Jag har aldrig haft en sådan stabilitet som hon pratar om så hur ska jag då kunna sakna den? Min stabilitet finns i mina barn och de som jag vet finns även om det inte är så ofta vi ses, och det räcker för mig. Sedan får flödet av människor och platser skifta som något berikande.

 

Det är nyttigt att se sig själv genom andras ögon ibland för jag tror att vi lätt fastnar i gamla bilder som inte är aktuella längre. Det är inte lika lätt att ta bort gamla bilder som är förlegade som det är att bibehålla de nya som är mer uppdaterade med verkligheten. Hur mycket begränsningar lägger vi på oss själva när vi lever efter något som bara finns kvar i oss själva, fast inkorporerade i vårt varande som en relief som förbrukat sin pondus. Kanske skulle vi vara bättre på att fråga andra hur de ser oss istället för att hålla oss kvar vid gamla föreställningar.

 

Värmeljusen hade förbrukat sin energi och den ena veken efter den andra slocknar. Uppbrottet närmar sig och jag tackar min väninna för att jag fått en inblick i hur hon ser på trygghet och stabilitet. Vi är diametralt olika och det är en del av livets olika nyanser som jag trivs med. Vi väljer inte alltid själva för ibland är det erfarenheterna som väljer åt oss, men vi väljer alltid hur vi ska förhålla oss till det som är.