Allmänt bok, lektör

Lektören och suktande väggar

    

Med hjärtat någonstans i halstrakten försöker jag få till andningen i ett lugn som gör att jag kan ta in. Jag är förberedd på det värsta vilket betyder en total sågning av min text, och har i denna väntan på utfallet funderat över hur jag ska hantera ett negativt utlåtande. Det som ska bedömas är mitt ”lilla barn” vars frö såddes för många år sedan. Då på den tiden var det min nyfunna glädje över ord och deras konstellation som fick mig att försiktigt prova mig fram i att förmedla känslor av olika karaktärer.

 

Fröet jag sådde för många år sedan behövde få sin tid att gro, men tiden det behövde handlade också om att tiden då var upptagen av annat och andra som levde i nuet med glada ansikten och äggkartongen i högsta hugg i en önskan om pannkakor klockan halv sju på morgonen. Inte kunde jag låta smeten som bildade små bubblor i stekpannan få utebli i stunden som var allt annat än imperativ? Nu står äggkartongen i kylen utan att stekpannan lyfts fram och till slut får jag inse att ”bästföredatumet” har gått ut för flera veckor sedan.

 

Tiden här är också imperativ men utifrån något helt annat än underbara barns tristess och kärlek. Hallens avskalade väggar som behöver min kärlek i form av en roller får helt enkelt stilla sin längtan för de senaste månaderna har jag allt mer gått in i ordens värld. De ord som nu genererat min oro inför kommentarer i marginalen. De är bara jag och väggarna och om jag kan vänta med det jordiska så kan även de, och så även mina gäster.

 

Leken med bokstäver har blivit min passion. Att få bära med mig i dagen en formulering eller ett avsnitt som jag inte är helt nöjd med i bakhuvudet, och som blir en påminnelse när inte det som är nödvändigt för stunden upptar mitt fokus är en underbar karamell att suga på. När jag med glittrande ögon klappat i händerna och berättat om konstruktioner eller karaktärer för sönerna i den avskalade hallen de just klivit in i ser jag inte samma entusiasm i dem men dock en övertygelse och kärlek jag inte alltid har till mig själv.

”Det blir kanon, Mamma. Bara fortsätt”, säger de i det de går i väg till kylen för att se om det finns några ägg så de kan få lite pannkakor.

 

När mina sidor når mina ögon framför mig med lektörens bokstäver i kanten så är det som ett intrång innan jag kommer ihåg att jag själv bett om domen så att jag i så fall slipper leva i en dröm som inte har någon verklighetsförankring. Mitt ”lilla barn” ska bedömas och utvärderas. Det som bara varit mitt har nu exponerats och plötsligt blivit en allmän måltavla. Den nödvändiga separationen så orden kan få sitt eget liv, eller sin död, är här. Så länge det bara finns inom mig är det bara mitt, men när det blivit gjort tillgängligt är det en separation där jag släpper taget och låter orden få landa på kanske nya sätt än så som det var menat.

 

Lektörens ord förebådade inte en begravning för texten, tvärtom så fick texten äntligen ändra benämning från text till bok. Nu går nöjet och passionen över till en prestation där jag undrar om jag är tillräckligt stark för att inte tappa mig själv i ”måsten” och ”borden” som är långt borta från den inre glädjen och lekfullheten som varit en så stor del av mitt liv.

 

Det är bara en annan fas helt enkelt, konstaterar jag ”Mitt barn” har blivit tonåring och utmanar mig genom lektörens professionella ögon, vilket i sig är något nytt som inte har ett givet utfall. Jag går genom hallen och låter min hand få glida över väggars skrovliga yta. Här finns ingen utmaning bara en önskan om kärleksfulla händer som får ge nytt liv i gamla ådror. ”Din tid kommer också”, säger jag lite halvhögt till väggen när jag med en ny tanke tar mig tillbaka till karaktärer i det ännu ofärdiga……