Allmänt Kullaberg, Nimis

Alla dessa utmaningar

 

Jag skulle ta med mig son Junior på en tur till Kullen och vi skulle ha en heldag med fika, middag och upptäcktsfärd. Vädret var lite si så där när vi startade i Lund men ju längre norrut i Skåne vi kom desto bättre blev det. Vi stannade till i Helsingborg, Höganäs och till lunch landade vi på Kullaberg. Solen sken, räkorna smakade gott och havet doftade härligt. Allt var frid och fröjd tills vi skulle bege oss till Nimis.

 

Sonen hade sagt att han varit där innan och att det var häftigt. Jag som är pigg på det mesta hängde på i tanken. Det var smockfullt med bilar på olika parkeringsplatser på vägen dit och lämmeltåg av människor som var på väg till och från. Innan vi började utmaningen stannade vi till vid ett supergulligt gammalt korsvirkeshus och åt härliga våfflor och inhandlade lite vatten som vi skulle ta med oss. Vi lapade sol och lyssnade på en knasig äldre man från Stockholm som berättade för sitt följe att människor var flockdjur så därför var det nästintill omöjligt att bibehålla en social distansering i dessa coronatider. Junior och jag tittade på varandra och förstod ingenting, men så är vi ju också från Skåne och kan kanske inte relatera till en stockholmares normalitet.

 

Nåväl, vi tog sats mot Nimis. Junior hade dock glömt att berätta för mig hur man skulle ta sig ner till detta konststycke nere på stranden. Jag är inte jätteförtjust i höjder, och speciellt inte om det är stup bredvid mig på ena sidan. På vissa ställen var det rätt så brant, och en stig som inte bara bestod av rötter och stenar var inte att upphitta även om min blick flackade runt i ett ständigt osynligt sökande.

Rätt tidigt kände jag mig tveksam till projektet men jag är inte den som gärna visar upp mina svagheter och sonen skuttade iväg så gladeligen så jag ville inte vara en gnällspik. Det var en strid ström av människor som mötte oss. Några såg aningen svettiga ut, koncentrerade men de var på väg tillbaka så de hade ju överlevt, tänkte jag i min ensamhet. Hundar blandades med små barn och mor- och farföräldrar vilka fick mig att bibehålla ett lugn. ”Hade de klarat det så skulle minsjuochdar också jag göra det” tänkte jag medan jag undvek att titta mot höger och stupet. När jag så smått i mer en viskning försökte förklara för Junior att jag inte var bekväm med varken lutning eller hundramilastupet (okej något överdrivet men ju längre vi gick desto närmare tyckte jag det kom Grand Canyons grandiosa stup). Han tittade förvånat på mig och heppade på mig:

”Nu är vi snart framme, Mamma. Alldeles strax”.

 

Jag hade inte använt mig av bukandning på ett tag och blev till slut yr när vi närmade oss en liten smal passage. Där tog det stopp. Jag satte mig på huk och klamrade mig fast vid klippväggen. Det fanns inte en möjlighet att jag antingen kunde gå framåt eller bakåt. Sonen tittade på mig och fick ett ohejdbart skrattanfall när han stod och tittade på mig, och trodde jag skämtade. Det måste ha varit en munter syn där jag satt och mest av allt ville implementeras i bergväggen medan sonen skrattade så han slog sig på knäna.

”Men här kan du ju inte sitta” sa han mellan skratten.

 

Till slut förstod han att jag menade allvar och min andning började långsamt leta sig ner i magen. Misslyckandet la sig som ett moln över mig och förödmjukelsens droppar regnade ner på mig när den lilla tvååringen studsade förbi mig. Jag visste att det inte gick att komma ner för då var jag tvungen att passera samma ställe igen vilket i denna stunden var en total omöjlighet, så det var bara att vända. Då hade redan all min fantasi satt fart och varje steg blev ett eventuellt snedsteg som skulle få mig att kasa ut över kanten och dö ifrån mina två söner. Jag kände mig som den största mesen i denna värld och mumlade:

”Och jag som hoppade fallskärm förra året. Jag fattar ingenting”.

 

Jag vill fortfarande åka luftballong och åka helikopter. Det är något annat att hoppa fallskärm än att vara på ständigt glid med ett stup bredvid sig. Innan jag hade kommit till en trygg platå där jag kunde börja slappna av tryckte jag mig likt Spiderman med så låg tyngdpunkt jag kunde mot underlaget på alla fyra. Skillnaden på mig och Spiderman är att han klättrade på stupet och jag var bara rädd för det. Som om koncentrationen inte var nog jobbig började jag själv skratta när jag insåg hur himla korkat det måste se ut. ”Fuck Nimis”, tänkte jag. Hur kunde alla människor se så coola ut när jag höll på att gå sönder? Hade jag vetat hur stigen var hade jag inte börjat överhuvudtaget. De som inte vågade hade nog inte ens kommit på tanken att försöka, ursäktade jag mig med. De satt säkert och åt sin tredje omgång våfflor.

 

Det blev många goda skratt i bilen hem och när vi skiljts åt kom ett meddelande från Junior lite senare på kvällen. Han hade skickat en länk till dagens SVT: ”Lars Vilks öppnar för att göra Nimis lagligt”, var rubriken. Mitt svar till sonen blev:

”Ska Vilks göra Nimis lagligt ska han f_n i mig göra stigen ner laglig också”.

 

Så var det med den turen. Jag ser ett mönster i att jag väldigt ofta utmanar mina rädslor i olika typer av höjdprojekt, och det är väl i och för sig bra. Jag är otroligt dålig på att erkänna ett nederlag och misstänker starkt att jag kommer att bjuda med sonen upp till Kullaberg ännu en gång.