Allmänt Wittgestein, existentialism, älta

Det goda ältandet

                      

Jag har fått höra att jag ältar saker. För mig är det ett negativt begrepp eftersom jag ser det som att man inte släpper tanken utan kör i samma spår, och jag tror utan att utge mig för att vara allom vetande att det är gängse definition på verbet ”Att älta”; att dra något i långbänk. Kanske kommer resterande ord på denna sida bara vara ett försvarstal inför mina egna tankar, men kanske också något annat. Vi får se var det landar bland bokstäver och kommatecken.

 

Vi kan utgå från att ältandet är en mening eller situation som inte lämnar oss ifred. Hade allt varit frid och fröjd hade inte tanken behövts mer än en gång. Kanske är det så att tanken blir till ett ältande när vi behåller den på samma nivå som den började på. Ofta utgår den nivån från oss själva. Visst kan man tycka att allt utgår från en själv men om man försöker ta in reflektionen då förflyttar vi nivån. I ältandet är det viktigaste kanske att skydda oss själva medan i reflektionen så tar vi ett steg tillbaka och försöker ta in olika vinklar ur ett icke dömande perspektiv. Hur gör man det? Jag tror vi kan göra det genom observation när vi tar oss från Egot till Jaget, från subjektivitet till så god objektivitet det nu går. Som att bli en liten fluga på väggen som iakttar.

 

Dalai lama säger att man ska se ett problem eller en situation ur sex olika vinklar innan vi får en helhet. Helheten är, som jag ser det, reflektionen genom observation. När vi åtminstone försöker ta in mer än den egna vinkeln så öppnar vi upp för att vi är en enhet i en större helhet. Det är i och för sig mycket lättare och mindre tidsödande att utgå från det enkelspåriga Egot. Då slipper vi ta in en annan människa ur ett större perspektiv. Om vi utgår från oss själva, även om det är från våra egna erfarenheter som är färgade av vårt inres subjektivitet, då slipper vi stå på andra sidan och syna Egot, även om det görs icke dömande. Vi kanske får anta ett förhållningssätt som öppnar upp för mindre positiva egenskaper av oss själva vilket i sin tur gör oss sårbara. Vem har tid att lägga på sår vi inte vet hur vi ska hantera? Det genererar i sin tur bara ny reflektion.

 

Utan dessa tankeövningar kanske det inte finns utrymme för nya och spännande vinklar. Genom att ta sig an arbetet att se situationen ur fyra av de där vinklarna så kanske vi får två vinklar som bonus i slutändan. Tänk vilken lycka det hade varit.

 

Jag tänker på filosofen Wittgestein som kom fram till att filosofin var onödig. När en psykolog jag pratade med sa detta med syfte på ältandets/grubblandets onödighet så sa jag att om ältandet inte hade funnits hos Wittgestein så hade han heller inte kommit till slutsatsen att filosofin var onödig. Genom ältandet/grubblandet skaffar man sig belägg för sina ståndpunkter. Jag vet att denne filosof drog sig undan till Bergen i Norge under något års tid för att fundera på sina teser i ensamhet utan störande input från andra.  

 

Behövs ensamheten för att komma till mer än Egots nivå? Jag tror syftet med ältandet ur ett existentiellt perspektiv handlar om att hitta något annat, en mening med livet som inte nödvändigtvis utgår från något religiöst. Kanske är det just för att man letar efter något där utöver som gör att letandet initieras. När det som är framför våra ögon inte längre är tillräckligt då gör vi kanske valet att utforska om det finns något mer eller annat. Kanske ser andra det som en egohandling att ta sig till Jagnivån för att försöka hitta helheten, men utan ältandet i ensamhet kan vi inte nå ett existentiellt mål som ger ett välbefinnande där vi kan lägga Egot åt sidan och ägna oss helhjärtat åt andra.