Allmänt E. Alexander, sanning, ärlighet

Ärlighet och sanningar?

             

Det är en av dessa dagar då morgonrocken har slitit sig från min bara kropp för att ge mig distinktionen på morgon, dag, kväll och natt för ute är inte distinktionen lika självklar i det tunga novembermörker som ligger över hustaken. Ingen och inget behöver mig denna dag så jag kan sjunka ner i min bok utan att något drar mig till ”måsten och borden”. Det tar dock inte lång tid innan jag fastnar i meningar som får min blick att vandra mot huset på andra sidan gatan. Tanken gör en paus när jag ser hur en julstjärna lyser i ett av fönsterna mittemot och jag rynkar pannan över det otraditionella i att inte vänta tills första advent. Jag tar den tanken och förpassar den till en annan del av mitt varande och återvänder till det som fick min blick att vandra.

 

”Det går inte att finna sanningen om man är oärlig. Det går inte att nå dit om man ljuger för sig själv eller för andra.”

 

Så skriver Eben Alexander i sin bok ”Vägvisaren till himlen”. Det är inte så att jag misstycker i hans ord för ärlighet är och har alltid varit viktigt för mig, men finns det en universell sanning eller är sanningen subjektiv, och finns det olika sätt att vara ärlig på?

 

Jag tittar ut på blåmesen som i blåsten klamrar sig fast vid talgbollen jag hängde ut i går för att få lite vägledning men hans blick röjer inget annat än osäkerhet inför min närhet. Jag får fortsätta mina tankars vindlingar och se om det finns en slutstation inför ärlighet och sanning. Det finns ingen objektiv sanning ens när det gäller bladens gröna färg på träden en sommardag för är man färgblind finns inget grönt utan bara olika skalor av grått, så om den objektiva sanningen kan ifrågasättas finns det då en objektiv sanning som utgår från subjektet eller är de alla summan av erfarenheter och kunskap? Kunskap som i sin tur tolkas utifrån erfarenheter. Objektiviteten har allt lättare för att försvinna i en vindil och jag hade önskat att jag hade en matematisk formel jag kunde ta till och vila mot, men jag kan inga sådana formler. Jag ifrågasätter inte Alexanders ord men tyngden av dem vill för mig gärna ligga i en evidens, och kanske är det där kruxet är; att evidensen inte finns utan sanningen finns bara inom.

 

Nästa sak han tar upp är ärlighet. Hur förmedlar man ärligheten som utgår från den egna subjektiva sanningen utan att såra en annan? För att det inte ska hända gäller det nog att bådas sanningar ligger i linje med varandra, och hur ofta gör de det? Medmänskligheten där det inte finns plats för dömande kanske inte behöver ärligheten. Kanske är ärligheten mest viktig för det egna Jaget och inte lika viktigt att proklamera för andra. Det Eben Alexander pratar om är kanske tvärtemot det vi gjort ett antal år när vi tror att det viktigaste som finns är att förmedla vår ärlighet för andra istället för att vända den 180 grader och försöka vara ärliga inför våra egna tankar och handlingar. Om vi gör det kanske vi inser att våra sanningar kanske inte skiljer sig så mycket åt i slutändan. Den tysta samhörigheten kan få lov att finnas utan att orden behöver ta över. Annars är det lätt att stackaton förstör det som kanske egentligen började så bra.

 

Sanningar och ärlighet är sköra ord och svåra att definiera. Det viktiga är kanske att stanna upp och hitta sanningen inom oss själva innan vi börja prata med andra om ärlighet?

Bara en tanke som fick fritt flöde denna mörka novemberdag som inte ville annat än att ta slut igen.