Allmänt bokprojekt, trauman

"Flickan med grå klänning"

                          

Boken som bara varit min har nu börjat bli vuxen och ska ut och leva sitt eget liv. Det är som när son senior flyttade till Umeå och jag bara kunde hoppas på att jag förberett honom på ett bra sätt så han kunde klara sig själv. Då på den tiden kommer jag ihåg hur jag såg lastbilen med alla hans saker köra iväg och rummet i min lägenhet ekade tomt. Det enda jag såg var en övervintrande spindel i ett av hörnan som verkade trivas med att få hela rummet för sig själv.

 

Som en klump modellera som lades framför mig som jag tittade lite fundersamt på i början har boken ändrat form och karaktär. Först var den lite fyrkantig, sedan lite rund och sedan var det som om den själv tog över sitt eget liv när jag släppte tanken fri och lät den själv bestämma. Den underbara processen i skrivandet där orden hittar sin egen plats och sitt eget mönster. Jag kan ha mitt mål men till slut är det ändå historien som själv bestämmer hur den ska berättas.

 

Under lång tid var den bara min. Visst berättade jag om mina tankar för andra som efter lång tid blev till skrivna ord, men den var ändå min. jag skyddade den från för mycket insyn och från dömande jag inte visste om den skulle klara. Så som man skyddar sina barn skyddade jag det som höll på att formas i sidor upp och ner. För att inte allt skulle bli ett enda kaos anlitade jag en lektör. Underbara Sara som har varit en coach och mentor som jag släppte in i mitt innersta. Hennes sätt att vårda ”mitt barn” har utgått från respekt på ett sätt som gjort att jag trott på det som så länge bara varit en tanke.

 

Korrekturläsningar, slipningar i utformning och innehåll, svängar som tagit sina egna kurvor har vårdats och ömmats om så som när jag förmanade son senior på hans resa norrut. Boken tog också sin resa norrut. Dit jag varit på väg så många gånger i livet av olika anledningar.

Nu ligger omslaget där framför mig och ber om att få slippa min dators inskränkta varande. Helt plötsligt är den på väg utan att jag kan dra i handbromsen. PR-byrån har tagit över och skriver pressrelease så som de uppfattar mina ord. Vad jag egentligen tycker har inte så stor betydelse mer. Den har som en tonåring fått sitt eget liv och jag kan bara hoppas att jag förmedlat så mycket vett i den att den ska klara sig själv.

 

Min bok är på väg ut i världen och jag vet inte hur den kommer att klara sig, men jag vet att den nu är sin egen. Andra tar över nu och jag är lite orolig. Har mina ord gjort sig hörda så som jag hoppades? Har jag lyckats förmedla det jag velat på ett sätt som gör att den inte blir allt för missuppfattad? Det enda jag kan göra är att släppa taget om den. Den är sig själv nog numera. Precis som den mamma jag är för mina söner så kommer jag alltid att skydda den och försvara den.