Allmänt Barnkonventionen, Bessel van der Kolk, Omhändertagande, komplex PTSD

Det utsatta barnets rättigheter

 
 
Boken som upptagit mycket av min tid det senaste året och som nu är på väg att tryckas blir denna förmiddag aktualiserad när jag tittar på en debatt från riksdagen som handlar om familjehemsplaceringar. Det är socialtjänsten, advokatsamfundet, föreningar som förespråkar familjehemmen och socialdepartementet som berättar sin syn om hur man ska stärka barnets rätt. Det pratas om att man borde ha en grundläggande utbildning i anknytning för de som vill bli familjehem, och jag får höra att så gott som vem som helst kan ansöka om att bli det stöd ett barn behöver när det biologiska stödet fallerar.

 

Allt pratas utifrån det vuxna perspektivet. Vilket bra arbete de vuxna gör och hur man ska stärka socialtjänsten och familjehemmen, men var kommer det omhändertagna barnet in? I min bok tar jag upp de saker man som vuxen kan bära med sig när man blivit tvångsomhändertagen som barn och blivit placerad i ett familjehem. Ett barn som blir tvångsomhändertaget är alltid traumatiserat. Det handlar inte bara om att ge en trygg bas i ett mer eller mindre temporärt familjehem även om det självklart är en förutsättning. Att bli uppriven från sin biologiska miljö hur eländig den än varit är ett trauma. Både traumat i den biologiska miljön men också separationen/separationerna från familjehem måste adresseras för att hjälpa barnet. Det kvittar hur väl det blir i familjehemmet men om inte barnets trauman som lätt manifesteras kognitivt i den snabbt växande hjärnan blir sedda och bearbetade så kommer de att ligga kvar i den människan och påverka den resten av livet.

När jag tittar på debatten får jag känslan att man pratar om barnet utifrån ett intellektuellt plan där det finns ett före och efter, eller i värsta fall både och vilket betyder en otrygghet som barnet ska hantera dagligen. Jag blir så beklämd att jag stänger av tv:n.

 

Jag är ett av dessa barn som inte fått hjälp med att hantera trauman av misshandel under mina första år i livet. I mitt familjehem blev aldrig de händelser adresserade eller bearbetade. Det jag varit med om togs aldrig upp utan fokus låg på att det nu var annorlunda, nu var det bra. Det är först när jag på egen hand när jag närmade mig de femtio tog tag i och började läsa om trauman som jag förstod hur mycket mina första år, de som vi inte fick prata om, har påverkat mig. Det är bara att läsa Bessel van der Kolks bok ”The body keeps the score” för 148kr på Bokus för att förstå hur trauman påverkar människor känslomässigt, men också fysiologiskt.

 

Det som dessa barn behöver, för är det inte barnen vi pratar om, är hjälp med det som de blivit utsatta för. Det borde vara obligatoriskt i behandlingen av dessa barn att de skulle bli tilldelade en person med kunskap om trauman och anknytning som följer dem från det att de blir omhändertagna och framåt. Kanske säger man att barnet mår bra och behöver ingen samtalskontakt, men där är jag övertygad om att man har fel. Ett barn lever i en abstrakt värld där man inte kan se sammanhang ur ett större perspektiv vilket gör att barnet anpassar sig till den miljö det befinner sig i. Barn som inte har ett ”före och efter” sitt omhändertagande utan vars enda minne är familjehemmet har ändå minnen lagrade av det som var orsaken till omhändertagandet.

Det är sorgligt att det inte finns kriterier för att familjehemmen ska ha kunskap om anknytning och trauman, de som nu ska vara den miljö som både ska få bli en trygghet men som också ska vara en miljö där erfarenheter av otrygghet och missad villkorslös kärlek ska få en chans att läka.

 

Även om jag varit tveksam till att lämna ut mig som jag gör i min bok så ser jag betydelse den kan få om den kan få en plats, men om de som tar beslut inte läser och tar in forskares resultat varför skulle man då läsa mina reflektioner? När ska de som bestämmer förstå att det är barnets behov som är i fokus? Barnet som växer upp och som bär med sig sina trauman resten av livet. Det handlar inte om föräldrars, familjehems eller sociala myndigheters rätt till individen utan individens självklara rättighet till sig själv och att bli hjälpt med upplevelser som bara vuxna kan hjälpa dem med. Utbilda terapeuter i traumabearbetning och ge varje omhändertaget barn en stödperson/terapeut som har denna kunskap.

 

Mitt enda mandat är att jag själv varit där som ett av dessa barn som varit traumatiserade och som i vuxen ålder varit tvungen att ta tag i detta själv medan olika parter står och diskuterar i riksdagen.