När ilskan lagt sig

 

Små frusna istappar som bara

upplevt kylans instängdhet

kan vid det djupare andetaget fånga

en bit värme från djupets bottennapp

som sakta vevas in i kärlek.

 

Tiden och den gömda värmen

smeker den isande frustrationens ilska

tills ännu en längtan efter enighet

finner sin väg i den modiga

första droppen.

 

Kanske blir istappars självvalda

distanserade kyla trötta på isolering.

 

”Kanske” finns alltid med

som en möjlighet i djupets

aldrig sinande värme.

Den stretar på i sakta envishet

medan andetagets djup

motar bort omöjligheten.