Allmänt livet, längtan, undanflykt, väntan

Väntar vi i onödan?

 

En klok människa sa en gång att livet är en enda lång väntan, och visst kan jag hålla med om det till viss del. Ibland sköljer väntans frustration över mig då jag redan är där vid målet, men måste bida min tid för att vänta in de som inte börjat ta första steget än.

 

Vi väntar på den där sommaren som till slut inte blev så mycket. Vi väntar på att kunna söka in till en skola och låter månader gå i ett limbo. Vi väntar på att någon ska hamna på samma trappsteg som oss själva när vi i själva verket vet att den väntan bara är en flykt för att säga hej då. Väntan kan också vara att vänta på det ofödda barnet som ska ge oss så mycket tillfredsställelse och glädje, så barnet nästan blir strypt av icke verbala förväntningar. Till slut väntar vi på döden. Då när kroppen inte längre orkar agera efter att den väntat.

 

Det är inte meningen att låta cynisk, men när jag sitter här i min soffa så kom tanken om väntan till mig, och jag började fundera över hur mycket tid jag egentligen lagt på olika typer av väntan genom livet. Det är en hel del, och jag är rätt så trött på att vänta, men jag vet också att jag lever i ett samhälle som är väntan symboliserad även om många människor inte heller vill vänta längre. Då pratar jag om de som till exempel inte vill vänta på att bli smala utan genomgår magsäcksoperationer. Jag tänker på de som inte längre vill vänta på att den rätte ska dyka upp och därför åker iväg och skaffar barn själva. Jag tänker också på de som inte orkar vänta på etablissemanget utan tar saker i egna händer, men så har det nog alltid varit.

 

Väntan är ett försök att bibehålla en statiskt tillvaro där målet är en fiktiv illusion, och där rädslan är det största hotet mot att bryta väntan. Så länge vi har en väntan finns ingen definitiv utgång vilket gör att vi kan känna en viss trygghet. I vårt inre kan vi bygga upp visioner om den där utbildningen, eller kanske den där partnern. Handfasta ingredienser i vårt liv som bara önskar att få bli en del av verkligheten, men så länge vi inte vågar hoppa så är allt lugnt.

 

Jag har väntat, och jag väntar fortfarande men känner att livet börjar bita mig där bak, och blir numera mer irriterad på längtan än ser den som en utopi där ”stadietmittemellan” är verkligheten även om jag försöker att putta bort illusionerna och vara glad för just den lilla andhämtningen som ger mig tillfredsställelse. Hur stor del av vårt liv väntar vi? Jag vågar inte göra en grov kalkyl utan bestämmer mig för att vara än mer handlingskraftig framöver på ett mjukt sätt så jag den dagen då jag inte längre kan påverka mitt liv åtminstone kan känna en tillfresställelse i att jag inte lät allt för många tillfällen glida mig ur handen.

 

Låt väntan bli den lilla paus som behövs inför nästa steg, men låt inte väntan bli Livet.