Allmänt Den naturliga döden, etik i vården, födelsen, öppenhet

Cirkeln sluts

 

Det är svårt att skriva om döden, och jag tvekar inför att försöka få ner mina ord eftersom jag misstänker att det lätt bli missuppfattat. Säkerligen finns det de som tolkar orden som om jag vore för eutanasia, eller så ser kanske någon mig som en dödsängel som inte vill att människor ska ligga och vänta in slutet. Meningen med att skriva ner mina tankar om detta är att döden har blivit så stigmatiserad i vårt samhälle. Vi ska helst inte prata om den, och vi ska under alla omständigheter se till så att en person som är väldigt sjuk kan få leva några veckor till, och då helst på en inrättning där någon annan tar vidare beslut.

 

Jag brukar jämföra döden med födelsen. När vi väl har fötts är det egentligen bara döden som är givet för oss. Däremellan är möjligheternas landskap öppna för oss, och vi får chansen att leva ett liv med förhoppningsvis massor av kärlek, lärdomar och fina relationer. Om allt detta kan vi läsa i långa rader i media: Hur vi bäst förverkligar oss inom olika områden, hur vi dekorerar våra hem, lagar vår mat, råd inför semestern, olika förlossningstekniker och förberedelser inför den stora dagen då vårt barn ska födas osv. Vi får reda på vad vi får äta för att fostret ska kunna växa så optimalt som möjligt, och vi köper vagn, kläder, leksaker och funderar ut namn. När väl det underbara barnet ligger i våra armar är allt klart och vi kan väl förberedda ta oss an föräldrarrollen.

 

Så är det inte när vi ska avsluta livet. Döden ligger så långt fram, även när vi är över 80, så det är inte lönt att tänka på. Och vad skulle vi fundera över? Testamentet må vara skrivet, och kanske har vi skrivit ner hur vi önskar det på vår begravning, men allt det andra då?

 

Under min utbildning var jag med om några förlossningar under min praktik, och det var något av det finaste jag varit med om. Det var som om tiden stod stilla och tredje världskriget kunde bryta ut för jag brydde mig inte. Det var bara här och nu som gällde. När jag började arbeta på Hospis som nyfärdig sjuksköterska upplevde jag samma känsla när en människa skulle lämna detta livet. Det var samma typ av koncentration och total närvaro i en stund där enda skillnaden från födelsen är att individen jag nu mötte lämnar människor bakom sig som de lärt känna på Livets väg. Det är en sorg över att mista kontakten med människan som går vidare.

 

Jag är övertygad om att sorgen inte behöver vara så tung och svårhanterbar om vi förbereder oss på den som en naturlig del av livet. Jag tror också att sorgebearbetning för de som lever vidare kan underlättas mycket genom att vårdpersonalen har ett öppet och synligt förhållningssätt till döden som något naturligt. Hur tar vi inom vården hand om de anhöriga i de situationer som ibland kan vara segdragna dagar innan personen lämnar? Hur är vår omvårdnad om individen som är döende? Tilltalar vi den personen även då den inte längre är kontaktbar? Låter vi den vara en del i rummet eller har vi redan avskärmat oss från det obehagligt ofrånkomliga som kommer att drabba oss alla?

 

Jag inser att det finns mycket att skriva om detta, och det finns säkert de som missuppfattar, men jag hoppas att döden kan få en lite lugnare roll i våra liv så att vår sorg när någon vi älskar lämnar oss inte behöver bli så traumatisk som det ofta blir bara för att vi inom vården inte kan hantera att vi inte kan rädda alla. Vi behöver lära oss att inte låta döden skrämma oss, utan acceptera den utifrån de människor vi är.