Allmänt Gotland, carpe diem, existentialism, havet, rofylldhet

Bara den här stunden

           

Varma mjuka små stenar mot min kropp gör underverk efter många dagars arbete, och en hel dags ledighet är i antågande. Solen skiner barmhärtigt och rogivande, och jag tar av mig linnet där jag ligger ensam på det gotländska stranden. Jag känner hur lugnet och fiskmåsarnas ihärdiga skränande får min puls att gå ner, och jag lämnar ”måstena” bakom mig för några timmar. Havets salt blandar sig med tångdoften som tar mig tillbaka till otvunget besvärsfria sommarminnen då dagen var allt, och morgondagen låg ljusår bort.

 

Värmen från ljuskällan där ovanför biter tag i mina kinder och får mitt ansikte att spricka upp i ett stort leende. Det startar långt nere i magen, och medan känslan av frihet letar sig upp genom min nu sommarvarma kropp slappnar muskler av och landar i mungipors tacksamhet. Röster från strandpromenaden vaskas bort av havet och kvar blir bara ljudet av kluckande vågor mot stranden. De små vågorna har alla sina egna personligheter. Några är ihåliga och andra är bullriga. Vissa smeker stenarna vid stranden på sin väg tillbaka mot den stora evigheten, och andra stannar upp och väntar på hjälp tillbaka. De bildar små körer som till slut går upp i en mindre konsert, och de spelar bara för mig, för ingen annan hör de viskande tonerna havet denna dag ger mig i present.

 

Kisande tittar jag upp mot himlen och ser dunmoln dansa till den vackra musiken. Flugorna landar som åskådare på mina bara ben och värmer sig mot min hud. Jag viftar inte bort dem, utan låter oss i symbios ta del av villkorslöshetens opus som ljuder från havet. De önskar bara lite värme, och vem är jag att förbjuda dem det, så vi tar till oss de olika stämmorna från havets konsert och ler ikapp med molnens formationer.

 

Det plingar till i mobiltelefonen och någon söker min uppmärksamhet. Långsamt dras jag tillbaka till en underbar dag i slutet av juni då livet känns väldigt mycket här och nu. En stund som borde fortsätta, men som någon oförsiktigt drar mig ifrån. Det gäller överlevnadsplanering inför en höst som gärna får dröja länge än, men jag fick en stund om än liten, att försvinna in i och bära med mig till gråa dagar då kollisionskursen är hotfullt nära.