När ilskan lagt sig
Små frusna istappar som bara
upplevt kylans instängdhet
kan vid det djupare andetaget fånga
en bit värme från djupets bottennapp
som sakta vevas in i kärlek.
Tiden och den gömda värmen
smeker den isande frustrationens ilska
tills ännu en längtan efter enighet
finner sin väg i den modiga
första droppen.
Kanske blir istappars självvalda
distanserade kyla trötta på isolering.
”Kanske” finns alltid med
som en möjlighet i djupets
aldrig sinande värme.
Den stretar på i sakta envishet
medan andetagets djup
motar bort omöjligheten.
