Allmänt Våren, eufori, tacksamhet

En stunds våreufori

 

Jag närmar mig den öppna balkongdörren och stannar jag upp när min blick landar på den lilla blåmesen som sitter på min bambuspaljé. Mitt ansikte spricker upp i ett leende när jag ser den tilltufsade fågeln med sina spretiga fjädrar på huvudet som mest liknar en trotsig tonårings vilda kamp med hårvaxet. Han lägger huvudet på sned när jag står i dörröppningen en bit från honom och tittar på mig. ”Det finns mat till dig”, säger jag och sneglar mot talgbollarna i sin bur. Han är så otroligt söt och anledningen att jag känner igen honom är att han inte har någon ordning och reda på sina färger; han ser ut som om han trillade ner på en målares palett. Det gläder mig att han vill komma tillbaka.

 

Det är skymning. Den allra bästa tiden att gå min promenad på. Så här i stan har folket dragit sig undan vid denna tid och tystnaden kan få lägra sig till och med från bilarna, åtminstone för en stund. Det stilla duggregnet omhuldar och är hemtrevligt när mina fötter tar mig på den väl inarbetade rundan som inte ger fler nya intryck jag måste förhålla mig till. Jag låter de små regndropparna få lägga sig i mitt hår och tankarna banar väg för en ny novell som kanske aldrig blir till annat än hopklottrade tankar under just denna stund, men det gör inget. Det finns så många berättelser och alla kan och ska inte förevigas. Dagens berättelse handlar om ett möte vid havet och jag funderar över ord att använda. Smakar på dem, byter ut dem och låter mitt inre få leka lite.

 

Blåmesen med oordningen i färgkostymen kommer mot mig och sticker hål på bubblan av presumtiva rader och orden trillar ner i en hög på marken. När jag vänder mig om för att se hur det gick för dem tar de varandra i handen och lomar in under buskarna. Nu när bubblan är borta öppnar jag mina sinnen för den underbara konserten bland trädtopparna. Koltrasten är den som gör sig mest hörd denna kväll och med frustration, passion och kärlekstörst hör jag en kakafoni av serenader som får mitt inre att smälta. Mina steg stannar upp och i den vindstilla skymningen där även skuggorna vilar är jag för en stund bara här och nu, mitt i sången ingen vet jag är mitt uppe i.

 

När jag öppnar ögonen ser jag antydan till en knopp som suktar efter att få öppna sin famn för en ny vår. Tänk att jag blir lika glad varje vår när jag ser de nya bladen, och tänk hur minnen av hur det såg ut för nästan ett år sedan lätt raderas ut. Pånyttfödelsens tid som ger en förhoppning och en undrande möjlighet. Hittar jag något att ta med mig under den kommande höstens vilda berusning eller räcker det med önskans pånyttfödelse?

 

Mörkret har lagt sig innan jag åter famlar med nyckeln i låset. Vårregnet väntade med att lägga i en högre växel tills jag kommit hem, och mitt smuttande på teet blandar sig med smattret av uppgivna regndroppar mot rutan. En stunds harmoni i mitten av livets kaos.