Allmänt komplex PTSD, nationella riktlinjer, sjukvård

PTSD i sjukvården

Jag har just gått på mitt kvällspass och en kollega ger mig muntlig rapport. Hon går igenom en patients sjukdomshistoria:

”Hon har hypertoni, hyperlipidemi och PTSD.

” Vilken typ av PTSD har hon”, frågar jag med blicken fortfarande sänkt mot pappret framför mig.

Det blir tyst i rummet och jag tittar på min kollega.

” Det vet jag inte. Något med att hon är rädd för sjukhus”, replikerar hon med en osäker blick innan hon återgår till informationen av blodprover, undersökningar och operationstekniker hon känner sig säker i.

När dagpersonalen gått hem och lugnet lägger sig för en stund går jag ut på Socialstyrelsens hemsida för att se om det finns några nationella riktlinjer för PTSD. Jag scrollar runt på hemsidan och ser riktlinjer om ångestsyndrom och depression, missbruk, ADHD och annat men inget om PTSD eller komplex PTSD.

I journalanteckningar från inskrivningar av läkare har jag allt oftare stött på PTSD i anamnesen men sällan står det vad orsaken är.

Jag fortsätter med mina arbetsuppgifter under passet och får också reda på av patienten i fråga vad hennes PTSD grundar sig i vilket gör att jag vet hur jag ska förhålla mig till henne på det mest optimala sättet för henne.

 

På vägen hem den sena kvällen genom Lunds gator funderar jag åter igen på det som korsat mina tankar så många gånger sedan jag skrev min bok ”Flickan med den grå klänningen”. Jag klurar på min allt mer fasta övertygelse att trauma ligger inom kategorin psykologi och inte psykiatri. När jag kommer hem googlar jag de olika benämningarna och när jag läser om psykologi står det: ”Psykologi är vetenskapen kring själslivet, det vill säga beteende, medvetande, känslor och tänkande hos människor eller grupper” vilket är just det som innefattar komplex PTSD. Det vill säga själslivet, beteendet, medvetandet och tanken. Alla dessa faktorer blir påverkade när man utsätts för trauman som barn, och att göra det till en beteendestörning är ett lätt sätt att komma undan.

 

Psykologi handlar om copingstrategier och ett barn som utsätts för misshandel på något sätt under en kortare eller längre tid lägger sig till med copingstrategier för att bibehålla sin förmåga att vara i nuets verklighet. Den kanadensiske läkaren Gabor Maté säger att de copingstrategier barn tar till sig senare kan tolkas som en psykiatrisk diagnos. Hur kan vi stämpla en person som bara lärt sig att hantera situationen? Hur kan det bli en psykiatrisk diagnos? PTSD är redan stigmatiserat i samhället och det minsta dessa människor behöver är att bli stämplade och satta i ett fack bland psykisk ohälsa. Det dessa människor behöver få till sig och lära sig är självmedkänsla som Bessel van der Kolk så klokt kommit fram till i sin forskning, inte att bli dömda ännu en gång. De behöver lära sig källan till impulsen, inte att dräpa den.

 

Så många människor som håller inne med vad de varit med om utav rädsla för att bli dömda och satta i ett fack. Roten i PTSD och komplex PTSD är just rädsla, och för att slippa bli rädda tar människor till olika strategier. Vissa hanterar det bättre än andra, men grundmeningen är en djup rädsla för en akut fara. Den presumtiva faran aktiverar kortisol och andra stresshormoner som gör att människan försätts i ett tunnelseende. Det handlar inte om vilja utan om överlevnad så att resonera har ingen effekt. När man varit utsatt för trauman i barndomen tar det längre tid i vuxen ålder för kortisoldoserna i kroppen att sjunka till normala värden. Hur det påverkar människor som blir inlagda på sjukhus och som mister kontrollen i en sårbar situation är inte svår att föreställa sig. Det handlar inte om förnuft utan om impulser.

 

Att vi inte har några nationella riktlinjer när det gäller omhändertagandet av människor som blivit utsatta för trauman förvånar mig. Vi har ett mångkulturellt samhälle där många människor kommer från krigshärjade länder med mycket trauma med sig i bagaget. Hur agerar dessa människor i en stressad situation när de hamnar på sjukhus?

Det gläder mig att sjukvården numera skriver PTSD som bakgrund, men om vi inte har några strategier i form av vårdprogram eller riktlinjer att hantera detta då kan det bli kontraproduktivt för den enskilde individen. Precis som vi använder oss av läkemedel att hantera högt blodtryck behöver vi använda oss av förhållningssätt för att skapa trygghet för patienter med trauman.