Allmänt komplex PTSD, trauman, överlevare

Är barnets upplevelser av trauma tabu?

 

Jag har i min bok ”Flickan med grå klänning” försökt ge det lilla barnet som inte fick tillräckligt med villkorslös kärlek och trygghet en plats. I den har mitt mål varit att visa vad det kan bli för ringar på vattnet för individen i vuxen ålder, vad det blev för mig. Jag har refererat till välrenommerade forskare i ämnet trauma och vävt in en berättelse i berättelsen. I den skrivande processen var det viktigt för mig att inte namnge de som var inblandade. De som känner mig vet såklart några av människorna men fokus var inte menat att ligga där utan på det barnet hade varit med om och som format henne. I första delen har jag använt mig av journalanteckningar för att beskriva det som hände utan inblandning av min egna känslor, för att göra det trovärdigt. Om något har jag lämnat ut mig själv och barnet.

 

Jag gav ut boken själv och anlitade en PR-byrå för att försöka få ut boken då jag tycker ämnet är angeläget i en tid då vi fortfarande får höra om barn som far illa på grund av bristande kunskap inom socialtjänsten. De senaste årens uppmärksammade fall gjorde att jag tog mod till mig att skriva boken.

 

En dagstidning hade fått boken och jag fick till mig denna mening:

”För att kunna värdera tipset så skulle jag först vilja veta hur ni resonerat runt att personer pekas ut som brottsliga/klandervärda”.

 

Jag satt länge stilla och läste meningen flera gånger. Tanken fastnade på repeat medan bilen tog mig till affären för att handla och sedan hemåt. Jag ser inte människorna i min bok som brottslingar. Klandervärdiga? Ja, och hade de inte varit det då hade jag inte behövt vara med om det jag varit och hade sluppit bli begränsad av de sår komplex traumatisering innebär, och inte heller hade jag behövt skriva boken. När jag hade funderat ur lite olika vinklar landade vinkeln på den som skrivit det. Jag vet inte vem det är men uppenbarligen har personen ifråga gjort exakt det motsatta av vad jag önskade förmedla; personen har utgått från de vuxnas perspektiv.

Det var inte de vuxna som skulle vara i fokus. När jag skrev den fanns inte tanken anklagelse med och just därför finns inga namn i den. Det har inte handlat om den eller den personen, eller vad den gjorde eller inte gjorde utan min önskan var att ”Flickan med grå klänning” som stod i ett hörn och var rädd, förtvivlad och kände sig enormt ensam tillsammans med alla andra barn som varit i liknande situation skulle få en chans. Att visa vilka inre demoner man kan bära med sig som inte syns utanpå.

 

Meningen jag fick till mig visar att utsatta barn fortfarande är ett stigmatiserat ämne. Måste det finnas en syndabock? Jag är övertygad om att människor vill väl. De som varit inblandade i min bok, socialtjänsten och de som har mandat har säkert gjort det de tyckt var bäst, men vågar vi inte lyssna med öppet sinne utan att någon måste skuldbeläggas hur kan vi då förändra något till det bättre?