Allmänt FHM, WHO, covid-19, prioritering

Vilken prioritering?

 

När jag första gången fick till mig statens prioritering när det gällde covid-19 vaccinet tog jag det där djupa andetaget och undrade hur man nu tänkte. Jag som tycker om att vända och vrida på saker gjorde så också denna gång för att försöka förstå hur de kloka människorna som bestämmer har tänkt. Tyvärr var det omöjligt att förstå deras tankegångar. Mina reflektioner utgick från ett helt annat håll, men de vågade jag inte yttra för inte missunnar jag de äldre vaccinet. Jag missunnar ingen vaccinet men där i min ensamhet funderade jag över vilka signaler de som bestämmer ger Sveriges befolkning.

 

Vi har en sjukvård som går på knäna. I två regioner, däribland den jag bor i, har gått upp i krisläge vilket betyder att vårdpersonalens veckoschema har utökats till 48 timmar och alla regioner har svårt för att klara av vården så som läget ser ut nu. Vi har en vårdpersonal som på många ställen i Sverige inte fått full sommarsemester efter att de varit tvungna att arbeta på högtryck under första vågen covid i våras. Elektiva operationer skjuts på framtiden och människor lider i det tysta för att läget är så ansträngt.

Vi som vårdpersonal kan inte agera utifrån vårt etiska förhållningssätt gentemot våra medmänniskor som är våra patienter eftersom vi måste ha en distans som inte är naturlig. Om vi måste vara nära patienten måste vi ha munskydd och ett visir som immar igen vid varje andetag så att distansen allt mer bekräftas. Om jag tycker det är ansträngande vad tycker då inte mina kollegor på intensiv vårdsavdelningarna runt om i landet. De som inte hunnit återhämtat sig och snart inte orkar mer, och som inte återhämtat sig från flera års underbemanning, vilken situation sitter de i?

 

Under presskonferens häromdagen  fick Anders Tegnell frågan om varför man inte vaccinerar vårdpersonal först. Hans svar var att personalen har bra skydd. Vi i Sverige har bra skydd inom vården, tyckte han. Jag kände hur det började bubbla i magen på mig av irritation och jag undrade om det låg något bakom hans ord som bara Folkhälsomyndigheten har information om. Jag tog ännu något djupt andetag. Tegnells ord var som ett hårt slag. Inte bara mot mig men mot alla som arbetar inom vården. När nästa journalist undrade varför man inte gjorde som våra grannländer och vaccinerade vårdpersonalen först kom något luddigt svar om den etiska värdegrund vi har i Sverige.

Finns det någon etisk värdegrund gentemot människor som valt att vårda medmänniskor när de är sjuka? Tegnell sa vidare att man kunde fundera på att öppna en dialog med regionerna när det gällde den frågan. Den dialogen borde inte ens ha blivit ett alternativ för jag som vårdpersonal ser den som icke existerande.

 

När jag åter fått balans inom mig ser jag de styrandes syn på sjukvården. Den är ett nödvändigt ont, ska kosta så lite som möjligt och vara bäst i världen. Att utmana vårdpersonalens välvilja och empati är något som straffar sig i längden. Vetskapen om hur många kollegor är sjukskrivna på grund av utmattning för att krislägen med underbemanning pågått under flera års tid utan att något görs är i sig skandalöst. Att inte ens kunna se att de som arbetat mitt i orkanens mitt i denna pandemi under så lång tid självklart skulle ha vaccinet först visar bara på myndigheters syn. Inte förrän WHO går ut och rekommenderar att prioritera sjukvårdspersonal börjar svenska myndigheter vackla. Om man nu från styrande sida ändrar sin prioritering då undrar jag om det handlar om vårdpersonalens väl och ve eller att man inte vill se dålig ut inför omvärlden?