Allmänt holistisk människosyn, sjukvård

En stols betydelse

 

Ett par trötta ögon möter mina från en hjässa utan hår. Hon ligger i sängen och jag står bredvid. Jag tittar på klockan och ser hur jag ligger till i tiden. Sneglar runt i rummet och ser en ensam stol som står i ett hörn. Lyfter upp den och ställer den bredvid sängen där hon ligger på de sterila lakanen i det lika sterila rummet utan några bilder på väggarna. Jag tar det djupa andetaget som får mig att sålla bort det som snurrar runt ute i korridoren bakom den stängda dörren. Det som skiljer varandet i denna precisa stund från kaoset utanför. Jag ler mot kvinnan i sängen och hon gör en ansats till det samma, men det enda jag ser är hur hennes ögon vattnas och hon sveper snabbt bort en tår med utsidan av handflatan som rullar ner för den kortisonstinna huden på kinden.

”Det är ingen annan än du som satt dig ner på en stol och pratat”, säger hon.

”Jag beklagar”, är det enda jag får fram.

 

Minnet tar mig tillbaka till en annan dag där en annan kvinna sa till mig att det som gjorde skillnad var att jag satt mig i en stol, varit tyst en stund och sedan frågat hur hon mådde.

 

Jag tänker på son senior som just blivit färdig sjuksköterska och som nu ska ut i den vardag jag befunnit mig i så många år, och jag tänker på alla de andra nyfärdiga sjuksköterskorna som med stress, entusiasm och nyfikenhet ska påbörja ett vårdande yrke. Hur lätt är det att stå emot kulturen på avdelningarna fastän skolorna förespråkar det holistiska perspektivet? Jag hoppas son senior kan stå emot kulturen som finns i vardagen som tycker ord på en dataskärm är viktigare än fysisk närvaro.

 

Vi pratar en stund, hon och jag. Under årens lopp har jag märkt att det inte behövs så många minuter för att det ska göra en betydelse, det där samtalet. Att bli sedd och bekräftad i den sårbarhet och oro man befinner sig i som sjuk tar inte många minuter, och dessa minuter gör en stor skillnad. Det behövs inte mer än att jag visar kvinnan framför mig att hon har betydelse genom att sätta mig på en stol bredvid sängen. Det behövs inte mer än att jag tar ett djupt andetag, landar här och nu och visar att medmänniskans välmående är viktigt för mig. Jag kan sätta det blodstillande droppet och ge antibiotikan innan jag drar fram stolen och visar att jag vill lyssna på det hon vill berätta.

Jag har förstått att jag är lite besvärlig som fastnar inne hos patienterna. Som hellre lyssnar än dokumenterar om olika riskbedömningar, men jag har lärt mig att det är ok. Det är ok att ibland vara lite besvärlig.

 

Minnet tar mig långt tillbaka till en gång när jag själv var patient som barn och en av undersköterskorna på avdelningen jag låg på gärna stannade kvar inne på rummet där jag låg. Jag minns den glädje jag kände över att hon visade mig intresse, att hon stannade kvar fastän hon inte behövde. Jag kommer inte ihåg hennes namn och hennes anletsdrag är vaga men jag kommer ihåg min glädje över att hon ville prata med mig.

Jag vet att kvinnan framför mig idag med sin kortisonstinna hud som blivit påverkat av cytostatikakurer inte är annorlunda än det lilla barn jag en gång var.

 

Det behövs inte mer än en stol för att göra en skillnad här och nu när en medmänniska lider i ett kaos den försöker bemästra.